Man skäms.

Det första man lägger märket till oss en människa är ju dess utseende, det första man möts av oss en människa är ju dess ansikte, alla har vi olika förhållanden till våra utseenden och man vet vad man gillar mest med det och även vad man gillar minst, man gör oftast allt för att framhäva det som man tycker bäst om, så om det är ögonen, munnen, kindbenen eller vad det nu kan vara, man försöker även dölja det man tycker minst om genom att tex sminka över problemet, lägga över håret eller helt enkelt förminska det genom att lägga fokus på nåt man vill framhäva istället. Man gör allt för att ens självförtroende ska bli så bra som möjligt, och så även jag.
Jag har alltid varit ganska medioker, aldrig känner mig som nån snygging direkt men ändå haft skapligt självförtroende tack vare hur jag är som person, glad och sprudlande, dock med lite för hög stämma ibland men det är sånt som liksom lyser igenom självaste utseendet och gör mig till just mig. Men nu börjar allt detta falla samman, jag vill inget annat än att vara samma gamla Beccy med den sprudlande personligheten men tack vare hur mitt utseende förändrats på sistone så börjar även min personlighet att förändras, allt har en inverkan och det blir tillslut för mycket, det är håret som fallit bort, även ögonbrynen, det är kortisonet, det är operationen som tog bort det mest kvinnliga på min kropp och även min brist på träning och att försöka hålla kroppen i trim.
Det är även flera incidenter som har inverkan på det hela, som tex när man ser sig själv i spegeln och känner sig så gräslig att man inte vill gå ut bland folk, och när man dessutom vet att jag inte kan göra nåt åt det, för inget smink i världen hjälper, eller alla dessa blickar, alla viskningar, eller när man hör en unge som frågar sin mamma om jag verkligen är en tjej.
Allt detta drar i längden ner mitt självförtroende i botten.
Och jag vet att allt sitter i mitt huvud och att det säkert inte är nån som menar nåt illa, och då jag även vet att det förhoppningsvis går att "återställa" det mesta med mig efter det att behandlingarna är slutförda så är det inte utan att man skäms lite över det jag idag skriver, men det är så här jag känner just nu och jag får väl lyda mina egna visdomsord, bryt ihop och kom igen, för det är fasiken det enda jag kan göra just nu//Bex

Utan er går jag sönder.

 

Näe men vädret är väl helt underbart just nu, hinner ju inte mer än att komma utanför dörren så är man dyblöt, men fröna måste ju liksom aktiveras även fast det regnar. Men det är här det börjar bli jobbigt för ju längre jag kommer i mina cellgiftsbehandlingar desto sämre mår jag och då det nu var näst sista behandlingen så har jag börjat att få riktigt ont stundvis, utan att överdriva så känns det faktiskt som att jag rent utav ska gå sönder i mellan åt, det är svårt att förklara känslan men det känns som om skelettet inte orkar hålla kroppen uppe och att det bara närsomhelst ska gå av och falla samman, och det är under dom stunderna som man undrar hur i helskotta man ska kunna aktivera ungarna oxå, som tur är så har jag fler bra stunder än dåliga och det ska jag nog vara väldigt glad över.
Så igår blev det först en sväng till bowlinghallen där även Jocke och dottern Tuva hängde med så alla fröna fick leka av sig lite, sen blev det lite kvalitetstid med familjen Lindberg med god mat, sällskapsspel och en himla massa skratt men dock utan barn för ovanlighetens skull då dom istället åkte till farmor och farfar där de även spenderade natten.
Bättre kan man väl inte ha det, så efter att man nu fått vila upp sig lite var det bara att ta nya tag idag då Macke och Linnea åkte till busfabriken med de forna grannarna, medans jag och Becca tillsammans med Liam istället styrde bilen mot Linköping för ett besök på Ikea där vi kollade lite sängar och diverse grejer som behövs införskaffas inför den kommande flytten, och är man snart fyllda tre år så krävs det ju inte så mycket mer än lite mat, fika och att man får springa lös lite på leksakerna som erbjuds, så Liam blev rätt nöjd han oxå.

Så åter en gång vill jag bara passa på att förklara min uppskattning till denna underbara familj/vänner som vi har, utan er hade detta aldrig gått vägen. All hjälp och stöttning som ni ger oss gör i sin tur att vi orkar så mycket mer och jag hoppas att vi en dag verkligen får chansen att visa våran uppskattning för allt som ni gör för oss och även kunna ge lika mycket tillbax, för ni är värda det bästa//Bex

Slutade illa!!

Bråvalla!! Jo då, allt var i stort sett klart, svärmor skulle hämta fröna på dagis för att sen åka och lämna dom här hemma hos oss varav min mamma skulle ta emot dom och stanna över natten, det får ju liksom bli så när min mamma ska vara barnvakt eftersom jag inte låter mina ungar vara hemma hos henne av vissa anledningar. Macke satt och försökte genomföra biljettköpen via nätet och jag försökte peppa mig själv till att inte alls känna mig så trött, när allt detta pågick så hade jag min mamma i telefon hela tiden som höll på att kolla upp vilken buss hon skulle ta in till stan då hon bor i Svärtinge, det vill säga på andra sidan om Bråvalla, då hon plötsligt brister ut i några svordomar, hörde du det där frågade hon mig? Näe vad då? Det är ett sånt åskoväder på gång sa hon då, det spöregnar och åskan kommer bara närmare och närmare, men hon skulle kolla upp busstabellen och sen återkomma. Men jag skulle aldrig kunna föreställt mig vilket jädrans oväder det blev, det tog nog bara ca: 3-5 minuter efter jag lagt på luren med min mamma som det small till här hemma, haglet öste ner och åskan dåna så jag trodde fönsterrutorna skulle spricka, Macke avbröt köpet av biljetter, och vi blåste av allting, känns sjukt tråkigt men jag tappade suget totalt. Sen får man även veta att blixten slagit ner mitt inne på Bråvalla, ett antal personer har blivit allvarligt skadade och förts till sjukan, många som är chockade och även en del som vill försöka ta sig hem som jag fattat det hela.
Så jädrans obehagligt, sånt här är bara saker som man inte tror ska hända, fatta nu hur farligt det är med åskan!!! Jag är själv livrädd för åskan och har en jäkla respekt för den, har till och med börjat lipa ibland när den kommit för nära, dock inte framför mina barn då jag inte vill att dom ska dela denna rädsla med mig, men respekt ska man allt ha för den, och här har vi ju beviset.
Hoppas att allt löser sig och att de drabbade snart är på benen igen, tankarna går självklart till dom idag och deras familjer.
Och hoppas ni hängivna festivalmänniskor får ett gott slut nu med lite bättre väder, själv blev det soffan istället, men det svider allt lite i mitt rockhjärta när man vet vad som komma skall på Bråvalla inatt//Bex