På gott och ont.

Igår satt jag ner och pratade med en granne som jag inte pratat med på ett tag. 
Hon har ju själv gått igenom hela den här bröstcancerresan och vet då lite om medicinerna och cellgifterna man tar. 
Nu är ju de cellgifter som man tar mot bröstcancer så väldigt mycket starkare än de som jag tar just nu eftersom att de cellgifter som jag tar ska ju kroppen orka med att bryta ner en längre period till skillnad från cellgifterna mot bröstcancer som oftast bara tas i sex omgångar. 
 
Hur som helst så tyckte den här kvinnan att jag såg väldigt fräsch och glad ut. 
Hon menade på att det inte direkt syns på mig att jag är sjuk, och att den rakade skallen passade mig så man skulle lika gärna kunna tro att jag rakat av mig håret av ren vilja. 
 
Men som vi diskuterade, att inte se sjuk ut är både på gott och ont. 
Självklart vill man inte se sjuk ut och det är ju alltid trevligt när man får höra att man ser frisk och fräsch ut. 
Men det kan ju även skapa problem när man förklarar hur sjuk man verkligen är, och det förstår jag av ren erfarenhet. 
Det är väldigt svårt att förstå hur en människa som ser så frisk ut kan vara så sjuk och man vill gärna tro att det överdrivs en del. 
Jag var precis likadan gentemot Becca när hon insjuknade i sin MS. 
Jag hade fruktansvärt svårt att förstå när hon mådde som sämst just för att det inte syntes på henne. 
 
Och det blir lätt ett problem i vissa fall, jag menar jag går ju inte till försäkringskassan och ser så dålig ut som jag kan må vissa dagar. 
Och mår man dåligt en sådan dag då man ska på nåt möte eller dylikt så biter man oftast ihop nån timme och ser så glad ut som man kan, och går inte det så bokar man om mötet helt enkelt.
Sån är jag iallafall. 
 
Som man brukar säga "vem som helst kan låtsas spela sjuk, men det krävs en riktig talang för att låtsas vara frisk trots svår sjukdom. 
//Bex 
 
 
 

Lätt att inte grina... not.

 
Japp, det blev att gråta en skvätt igår då när jag kollade på barncancergalan. 
Så fruktansvärt hemskt, jag vet ju hur dåligt jag själv kan må och förstå då hur dessa små barn måste känna.
Och det värsta är ju när man kommer till dom barn som inte överlever sin kamp. 
Och därför beslutade jag mig för att INTE kolla på rosa bandets cancergala som kommer sändas nu i oktober. 
Jag har även fått nys om att en kille från norrköping ska vara med och berätta om deras familjs öde, där hans fru och alltså mamman till hans barn inte längre finns med oss, hon förlorade nämligen sin kamp tidigare i år. 
Och även om jag inte känner dessa människor personligen, så har jag vänner som gör det och det blir alldeles för nära och personligt då deras barn är i typ samma ålder som våra. 
Våran situation blir på nåt sätt så mycket verkligare då. 
Det är ju inte så att jag förnekar och inte förstår hur allvarlig våran situation är, men mår man ok så har man möjligheten att liksom trycka känslorna lite åt sidan. 
Men att då få det berättat för sig om hur illa det faktiskt kan gå, då är det väldigt svårt att sedan försöka att "trycka bort känslorna". 
Det ända vi egentligen kan göra som familj är att leva på hoppet och ta en dag i sänder, men om hoppet inte längre finns kvar vad ska man då göra?!
Då finns det ju ingenting längre att klamra sig fast vid. 
Och det är just en sån känsla som jag försöker att undvika. 
Därav att jag undviker vissa saker och situationer. 
//Bex 
 

Doktor fiffi

 
Ja idag var det dax för nåt som jag tror att alla kvinnor känner ett visst obehag inför, nämligen gynekologen. 
Då jag förr tog antihormonella tabletter, där en av biverkningar var att löpa större risk för att få cancer i livmodern så blev jag tvungen att gå på tätare kontroller. 
Nu har jag dock inte fått svar på cellproverna än men utöver det så såg allt helt normalt ut. 
Och det är ju skönt med tanke på att allt annat verkar rasa samman just nu. 
Så det var skönt med lite glada besked, för självklart blir jag jätte nervös över att skiten ska ha spridit sig dit ner oxå. 
 
Sen diskuterade vi även om jag ska fortsätta gå på mina årliga kontroller med tanke på att jag faktiskt inte tar dessa tabletter längre. 
Men då jag har cancern i kroppen och den verkar sprida sig lite hej vilt så tyckte även läkaren på gynekologen att vi lika gärna kunde fortsätta med kontrollerna. 
Det skadar ju liksom inte. 
 
Så nu efter en dag med sjukhusbesök, undersökning och då jag även varit hundvakt åt Beccas hund Apollo, slänger jag mig nu ner i soffan och kollar dumburken;) 
Får se om jag klarar av att se barncancergalan/humorgalan eller om jag får slå över på någon annan kanal. 
Jag är ju som sagt inne i en ganska blödig period nu. 
//Bex