Det är mitt liv!!!
Det finns nånting som jag helst inte pratar om, inte ens jag och Macke har pratat om det för det gör helt enkelt för jävla ont.
Tre frågor som jag helst inte vill ha svar på.
Hur länge kommer jag få vara kvar i livet?
Hur mycket kommer jag att hinna med?
Och vad händer sen med min familj?
Jag fattar ju självklart att när jag inte längre finns så kommer någon annan att ta min plats bredvid Macke.
Någon annan kommer att bli mormor/farmor åt mina barnbarn, någon annan kommer sitta längst fram i kyrkan när mina barn gifter sig, någon annan kommer att få göra allt som egentligen skulle vara min uppgift här i livet.
Och även om jag måste acceptera detta så mår jag illa av att tänka tanken.
Just i dag och så som jag mår nu så känns detta väldigt avlägset.
Det känns ju som att jag kan bita ihop och leva hur länge som helst.
Men om inget mirakel händer så vet jag att jag inte kan leva med sjukdomen i kroppen för alltid, och om inte sjukdomen är det som stjälper mig så komma medicinen att göra det, för de mediciner/cellgifter som tas idag kommer tillslut bli det som förgiftar och bryter ner min kropp.
Det finns ju ingen anledning för mig att tänka på detta nu, nu när jag ändå mår bra och känner mig stark.
Men så ibland dyker bara tanken upp och man blir totalt nerstämd, ledsen och arg.
Fan jag har ju massor att göra här i livet och jag tänker kämpa för att få göra så mycket av det som möjligt.
Jag vill finnas där för Macke och barnen för alltid och vill absolut inte att någon annan ska få slutföra det jag påbörjat.
Fan det är mitt liv, låt mig då få leva det!
Tre riktigt jobbiga frågor som det inte finns några svar på.
Och jag lever på hoppet om att vi inte får veta svaren på dessa frågor på bra j@vla länge.
//Bex
Styrkekramar ❤