Ända in i själen

Ja då börjar helgen lida mot sitt slut och en vecka full med allvar börjar.
Imorgon måndag ska det tas prover inför onsdagens läkarbesök och om allt går som det ska då så blir det behandling/cellgifter på torsdagen.
Och då jag nu gått utan cellgifter i snart fem veckor så känns det som att det är på tiden att fylla på kroppen igen.
Visserligen skönt att gå utan giftet i kroppen men det känns även väldigt riskabelt.
Jag vet ju vilken hög hastighet tumörerna normalt har på mig och utan cellgifter i kroppen känns det som att dom kan härja fritt där inne.
Och jag vet att jag inte borde tänka så, men det är liksom lite svårt att låta bli.

Som min kära svärmor sa till mig idag "det är lätt för oss andra att säga några lugnande ord men vi har inte en blekaste aning om hur du egentligen känner"
Man blir väldigt stressad inför ett läkarbesök där man ska få svar på olika undersökningar som man gjort, och den stressen gör i sin tur att man blir på sämre humör och mer lättirriterad.
Min stubin just nu är fasiken milimeterkort, jag går igång direkt när t.ex ungarna bråkar.
Och då är det lätt för en annan som inte vet hur denna stress påverkar kroppen att döma, men jag lovar att om man inte har varit i nån liknande situation så kan man omöjligt veta eller förstå.

Och tro mig att jag önskar att jag skulle kunna stänga av tankarna fram tills det var dax för läkarbesöket, så att jag skulle kunna funka någorlunda "normalt" veckorna innan beskedet.
Men nu är det som det är och man får göra det bästa av situation, så imorgon drar jag och fröna ut till pappa/morfar och har det lite mysigt.
//Bex