Ända in i själen

Många frågar mig hur jag kan och orkar vara så positiv (nästan) hela tiden när det gäller min sjukdomssituation.
En anledning är min underbara familj.
Trots att fröna kan vara krävande och ta mycket energi av en, så är dom oxå min största energikälla, även om jag många gånger kanske är sur, arg och irriterad på barnen så är det trots allt dom som får mig att skratta och känna mig älskad.
Min man Macke kan oxå vara lite involverad i detta😉

En annan grej som säkert är nån slags försvarsmekanism är att alltid jämföra sig med andra som har det värre än mig.
Det tog ett tag innan jag faktiskt insåg att jag gjorde det.
Men alltid när jag pratar med folk och dom undrar hur det är så svarar jag väldigt ofta att det är bra med tanke på min situation.
Och så är det ju faktiskt, jag mår oftast bra och med tanke på sjukdomen och medicinerna som jag tar så kunde det varit väldigt mycket värre.
Sen är det klart att jag skulle kunnat mått bättre oxå, jag menar jag kunde ju varit frisk.
Men så är nu inte fallet och då är det bara att göra det bästa av situationen.
Jag tror ingen och speciellt inte jag och min familj skulle må bättre av att jag sitter och ältar det som hänt.
Det som hänt har hänt och jag kan inte göra nånting för att ändra på det, visst så kan jag känna mig bitter ibland med tanke på att sjukvården försenade min diagnos med några månader och vem vet vad som hänt om allt gått rätt till från början, jag kan bli bitter över att inte kunna jobba och tjäna pengar, jag kan bli bitter över att inte alltid ha den kraft som behövs för mina barn, det är mycket jag kan gå och vara bitter över, men hur som helst så är det ingenting som jag nu kan göra nånting åt.

Men det som isåfall är jobbigast är den psykiska biten.
Alla tankar, rädslor för framtiden, rädslor för att bli dålig, rädslan för att jag en dag kommer att sitta där och få min dödsdom.
Och det stannar inte där, man tror ju att allt har med cancern att göra, nu när jag har vaknat med huvudvärk varje morgon i typ en veckas tid så tror jag att det kommit en ny tumör, även att jag varit på läkarbesök och fått förklarat för mig att det är en svullnad i operationsområdet som trycker på när jag ligger och sover på natten.
Jag går och försöker intala mig själv och andra att det är så men innerst inne så är jag livrädd att det faktiskt ska vara en ny tumör som tillkommit efter den sista röntgen som gjordes.
Men så när jag i morse vaknade utan huvudvärk så kan jag äntligen slappna av, för en tumör i hjärnan som ligger och trycker på skulle inte helt plötsligt bara sluta kännas.
Och då som först kan jag slappna av och faktiskt tro på vad läkaren sagt, och i samband med biverkningar från cellgifterna så är väl inte huvudvärken och tröttheten nåt jättekonstigt.
Och det är den psykiska biten som tar mest kraft och är jobbigast.

Men trots allt detta så försöker att jag hålla huvudet högt och vara glad över att jag ändå får må så bra som jag gör.
För vem vet hur dåligt jag faktiskt skulle kunna mått.
//Bex