Nya familjemedlemmar.

Ja då hälsar vi våra två nya familjemedlemmar Saga och Pluttan välkomna in i familjen Bernhard.
Vi har efter lång överläggning bestämt oss för att skaffa två små dvärgkaniner.
Fröna har under en längre tid nu velat skaffa ett husdjur, men då hund tar för mycket tid och kostar för mycket så fick vi dumpa den idén, katt funkar inte då Macke är allergisk så då fick det bli kanin helt enkelt.
Fröna blev överlyckliga när dom fick se kaninerna första gången och även fick klart för sig att kaninerna faktiskt är våra och ska bo här.
Så nu är det bara för fröna att bevisa att dom är mogna nog att klara av det här med djur oxå, det är inte bara att gosa och gulla det ska vara rent och snyggt i buren oxå och matas dagligen.
Nu så här i början kan det i och för sig vara lite svårt då kaninerna är väldigt små och sköra och barnen är väldigt ovana, men med tiden så är det meningen att fröna ska kunna ta ett större ansvar över våra små familjemedlemmar.
Hoppas att dom inte tappar intresset bara och att Liam nu inte är allergisk, man vet fasiken aldrig med den där lille killen, han har ju reagerat på vissa djur förut.
//Bex

Dilemmat

Linneas höstlov börjar imorgon och då står jag inför dilemmat hur jag ska göra med barnen, Liam går ju fortfarande på dagis så för honom gör inte lovet nån skillnad men för Linnea som går i skolan så är det lov, hon får fortfarande gå på frita eftersom att Macke jobbar som vanligt under hela veckan men det känns så dumt att skicka iväg Linnea på frita när jag ändå går hemma.
Morgondagen kommer Linnea att spendera med grannarna Rolle och Bettan som är husvakt ute på landet där Bettan har sina hästar, vi var där och lämnade Linnea redan vid lunch idag så hon lär nog vara nöjd när hon kommer hem imorgon då hon fått rida, mata och pyssla om hästarna, dom har även både hundar och katter där ute på landet så hon har nog att göra våran lilla tjeja.
Så imorgon får Liam vara hemma med mig istället för att gå till dagis.
Men sen har vi ju resten av veckan, jag har sagt att fröna får vara hemma på tisdagen oxå om dom vill men sen på onsdag ska jag ta behandling så då får dom gå till dagis och frita, men så idag frågade fröna snällt om dom inte kunde få följa med till Linköping och sjukan när jag tar medicin, alltså det är ju så svårt att säga nej när dom själva kommer med idén och verkligen vill följa med, det är trots allt en stor del av mitt/vårt liv, min mamma ska även följa med så jag blir inte ensam med dom för det hade jag nog inte orkat.
Men hur vi än gör så får fröna gå till frita och dagis på torsdag för dagen efter behandling brukar jag bli så trött så då kommer jag bara bli arg och sur på ungarna när dom inte gör som jag säger.
Macke tycker inte att jag ska ha barnen hemma så mycket eftersom han vet hur krävande dom är och hur trött jag kommer att bli, men jag har så svårt som sagt att lämna dom till omsorgen när det egentligen är lov, det känns så taskigt när många av deras klasskamrat är hemma.
Gaaa, jag blir knäpp.
Jag vet att jag måste tänka på mig själv i första hand men jag vill verkligen kunna ha fröna hemma utan att känna att det blir en påfrestning😞
Ja jag får tänka på saken helt enkelt.
//Bex

Den scenen träffar rakt i hjärtat.

Det finns en scen i desperate housewives som jag tycker är så jädra bra, jag har sett den flera gånger och den sändes på kanal5 senast igår vid förmiddagskaffet.
Lynette (en av fruarna) har cancer men har inte berättat det för någon förutom sin man och mamma, hon gör allt i sin makt för att dölja sitt kala huvud och illamåendet så att ingen ska fatta att hon går igenom cellgiftsbehandlingar.
Men när hon tillslut får några nedlåtande kommentarer av en annan mamma från hennes söners skola om att hon (Lynette) minsann inte är den enda som är trött och inte mår tipp topp men som mamma får man faktisk bita i det sura äpplet och ställa upp att fixa saker till sina barns skoldisko, teaterföreställningar mm, hur trött man än är.
Hon fortsätter sedan med att hon själv minsann har dåliga knän och migrän sen många år tillbaka så hon har det inte så lätt hon heller minsann men det stoppar henne inte från att vara en bra mamma och göra alla dessa "uppoffringar" som krävs för sina barn.


Lynette svarar då med en förstående stämma att hon förstår att det måste vara jättejobbigt, hon suckar och drar av sig peruken och säger "jag har förresten cancer oxå"
Alla de andra hemmafruarna sitter och ser detta och blir lika förvånade som mamman som fick svar på tal, hon bara stirrar med stora ögon på det nakna huvudet och säger att hon ska ringa en annan mamma istället som får fixa allt, vänder sig om och går därifrån.
Alltså jag gråter så sjukt mycket varje gång av denna scen.
Det stämmer in så jädra bra på hur det verkligen är många gånger.
Man vill så mycket och man gör oftast mer än vad man klarar av.
Man vill bara inte göra någon besviken.
Men tillslut rinner bägaren över och man orkar bara inte mer.
På mig själv visar det sig oftast i att man blir sur och ledsen eller så får jag feber när kroppen säger ifrån.
Alla reagerar ju olika men i det stora hela så stämmer känslan in så bra.
//Bex