Farväl❤️

Alltså begravningar är väl bland det värsta som finns, visst det är ett fint avsked av en avliden, men jag personligen tycker att det är så fruktansvärt jobbigt.
Så länge det inte är släkt så undviker jag gärna begravningar, avstod till och med att gå på en arbetskamrats begravning en gång i tiden, kände mig jättedum, jag borde verkligen varit där men jag klarar inte av det, och killen i fråga var ju dessutom ung och mitt uppe i livet.
Så jävla tragiskt.

Idag var det dock min farfar Gunnars begravning och hur jobbigt och ledsamt det än är så var det ändå hans tur, farfar var väldigt gammal och har levt ett bra och händelserikt liv.
Han har gjort det han har velat och hunnit med det han skulle.
Och så länge livet går i den ordningen så tycker jag ändå att det är ok.
Man kanske inte visar det just där och då men man vet att det är livets gång.

Men när någon måste begrava sitt barn eller kanske barnbarn till och med då har det verkligen gått åt fel håll.
Då är det väldigt svårt att acceptera om det ens går överhuvudtaget.

Men min farfars bortgång är ändå acceptabelt, det var hans tur och nu får han äntligen återförenas med min farmor som dog när jag gick i gymnasiet.
Begravningen i sig var liten och intim med bara de närmaste sörjande, allt gick bra tills vi skulle gå fram och lägga blomman på kistan för att ta ett sista farväl, när jag sa orden "hejdå farfar" så bara brast det, då kom alla tankar ifrån förr tillbaka, när man var liten och allt som vi gjorde ihop, sålde julgranar, våra resor till fjällen och allt vad dom innebar.
Då blir det väldigt jobbigt, men det är oxå något fint som man kan minnas tillbaka till.
Men nu är det över för denna gång och jag hoppas att det dröjer länge till nästa begravning.
//Bex

Kommentera här: