Ända in i själen

Idag var jag i föreningens lilla gym och tränade igen, men denna gång tog jag bort vissa övningar och ersatte dom istället med andra, vet dock inte om dessa övningar är bättre för min kropp och belastar mindre men jag får ta det på måndag när jag ska träffa sjukgymnasten.
Alltså jag vill absolut inte kalla mig någon expert när det gäller träning/gym men jag har ju tränat förr och har även tränat stötvis under min sjukdomstid, så jag vet på ett ungefär vad jag ska göra och hur de flesta maskiner funkar.
Och då vi nu har en "prova på" period på föreningens gym så är det ju många medlemmar i föreningen som kommer och är nyfikna så klart, men då många oxå är ganska ovana vid lite modernare träningsmaskiner/redskap så får man en hel del frågor.
När jag är mitt uppe i träningen så vill jag bara fokusera på mig och min träning, så då pluggar jag in lurarna i öronen och tittar rakt fram, men när jag stretchar och börjar bli färdig så har jag inget emot att hjälpa till, så idag blev jag väl kvar nere på gymet säkert en 20-30 minuter extra för att visa, instruera och förklara hur man ska göra vid olika övningar.
Jag började prata med en dam som förklarade att hon hade problem med knäna och inte kunde göra vissa övningar på grund av det och att man egentligen skulle skaffa sig ett riktigt träningsschema av en personlig tränare som utefter dina behov och förmågor kan sätta ihop ett bra schema.
Jag berättade då att jag själv skulle träffa en sjukgymnast som jag hoppas kan göra ett bra schema med övningar som passar just mig.
Jaha ok, säger kvinnan, vad har du problem med då? Frågade hon vänligt.
Och då jag inte har några problem att prata om min sjukdom så svarade jag ärligt på frågan, "jag har cancer som angripit mitt skelett och även andra delar av kroppen"
Ehh va! Har DU cancer?!
Frågade kvinnan och såg helt förvånad och ställd ut.
Hon bara skakade på huvudet och kunde inte riktigt snappa upp det jag sagt.

När jag får den här reaktionen så skrattar jag nästan lite, inte för att jag tycker det är roligt men när folk reagerar så här så blir det en liten kick för mig, det är så underbart att jag även på ett gym kan "lura" folk och tro att jag är frisk, nu går jag dock bara till gymmet och tränar när jag mår som bäst, förra veckan var jag ju inte där en endaste dag eftersom jag hade feber typ varje kväll och var därför helt utmattad på dagarna.
Men när jag väl kan gå till gymmet och köra mitt pass så är det ingen som kan förstå att jag är sjuk, och den känslan är så nice.
Folk ser bara en helt vanlig tjej som tränar, dom ser inte tjejen som efter 10 minuter i soffan ska resa sig och stapplar fram, dom ser inte tjejen med krämporna efter behandlingarna, dom ser inte tjejen som tappat både matlusten, humöret och tålamodet tack vare sina cellgifter, dom ser bara en helt vanlig tjej som kämpar på med träningen för att må bra.

Men så har vi förstås det negativa i det hela oxå, ibland är det ju faktiskt så att man vill att folk ska förstå att man är sjuk, man vill att sjukdomen ska synas.
När man sitter i lekparken t.ex och har alldeles för ont och är alldeles för trött för att leka med barnen hur mycket dom än tjatar, då önskar man att andra föräldrar kunde se att man bär på en sjukdom, när man absolut inte orkar att åka iväg och hitta på grejer med barnen, när man inte orkar vara pedagogisk och försöka lugna sitt barn som grinar hysteriskt för att denne inte får som den vill utan istället bara fräser till och fortsätter att gå och hoppas på att ungen följer med, när man själv nästan börjar grina för att man känner sig stressad över allt som ska hinnas med under veckan när man även har både röntgens, behandlingar och prover som tar upp ens dyrbara tid och som man dessutom blir trött och slö av så orken till allt det andra som stod på schemat inte längre finns kvar.
Det är vid dom tillfällena som man önskar att folk kunde se sjukdomen, det är så att man till och med vill ha cancer skrivet i pannan då.

Men som vi alla redan känner till så finns det både för och nackdelar med allt här i livet och detta är inget undantag.

Men nu är det torsdag och febern är borta så då blir det torsdagsdrink.
//Bex