Jaha, ingen medicin då

Mmmm, då är man nyfrissad så här till helgen då.
Och trots att det blev lite mörkare än vad jag hade tänkt så är jag ändå nöjd, jag kunde valt att blondera upp håret innan den grå färgen lades i men med tanke på att det sliter fruktansvärt mycket på håret så ville jag inte göra det, håret är ju ändå ganska tunt och glest mitt uppe på hjässan och som frisören själv sa så är det onödigt att göra det värre.
Det är bättre att vara rädd om håret istället.
Tyckte att klippningen blev väldigt bra iallafall, lite rockigt och busigt, typ som jag alltså😉

Macke har tjatat på mig att ringa min sköterska oxå angående mina fötter, men jag har tyckt att det varit onödigt, det är säkert bara överansträngning och vad ska sköterskan göra åt det, jag äter ju inflammatoriska tabletter och mycket mer går inte att göra.
Men idag ringde jag till min sköterska efter Mackes tjat och eftersom han lägger upp det så fint om att det kan bli värre under helgen och att det är svårare och tar längre tid att få hjälp då.
Och jag måste väl erkänna att Macke hade rätt med att jag skulle ringa, eftersom jag har haft mycket problem med fötterna även innan min och Beccas resa så vet vi ju inte om det kan ha med medicinerna att göra, och som Linda min sköterska sa med rådgivning av min läkare oxå så vill dom inte ge mer cellgifter så länge jag har ont i fötterna, för är cellgifterna orsaken till smärtan så kan det bli att ännu en dos medicin gör det hela värre, och att det istället blir bestående men.

Det är väl helt j@vla underbart.
Alltid är det nåt, ska det vara så här hela livet nu eller?!
Man kommer nog aldrig få må riktigt bra igen.

Jaja, kvällen spenderar vi hos forna grannarna nummer 2, Wennerblad/Ljung.
Även dom flyttade till hus efter att ha fått sitt andra barn.
Men eftersom vi som bor på våran gården blir ganska tajta och barnen som leker så bra ihop så blir det att man saknar varann en hel del, så ikväll åkte vi till lindö för att äta, umgås och bara snacka skit med Olle och Johanna medan ungarna lekte.
Avslappnad och underbar kväll.
//Bex

Jag tror det gör gott.

Ja då har jag kört mitt första träningspass i föreningens nyöppnade lilla gym.
Jag har inte tränat sen jag fick mina hjärntumörer för typ ett och ett halvt år sedan, jag har varken haft nåt sug eller ork till att ställa mig på ett gym.
Men nu när vi har fått ett gym bara några meter från hemmet så kände jag att det kanske var dax att ta upp min träning igen.
Jag älskar ju verkligen att träna men varje gång jag har kommit igång ordentligt med träningen så har jag åkt på nåt slags bakslag, antingen har det varit några nya tumörer, eller nya mediciner eller rent utav en operation.
Så jag har aldrig kunnat hållit ett normalt träningsschema, men nu när vi ändå har gymmet så nära så gör jag ett försök igen.
Jag är ju en av dom som tror på att måttligt med träning och motion bara gör dig gott, och eftersom att jag har den sjukdomen som jag har så tror jag att det är bra att sträcka ut och stretcha musklerna ordentligt, skelettet blir skörare och stelare på mig som sjuk än vad det skulle vara om jag varit frisk, därför vill jag oxå se till att hålla igång kroppen så jag inte sitter i soffan sen och är stel som en pinne.
Nu får jag bara se till att göra sådana övningar som inte belastar vissa kroppsdelar alldeles för mycket, så som rygg och axlar t.ex och nu så här i början så får man ju köra på väldigt lätta vikter, det är nästan så man får skämmas lite, för det ser ju knappt ut som om man tar i, men hellre för lätta vikter än för tunga så jag inte skadar mig.
Hur som helst så är det ett nöje att vara igång igen så nu hoppas jag bara på att få fortsätta utan några bakslag.

Imorgon har jag även bokat tid hos frissan för att göra nånting åt mitt hår som jag bara låtit växa ut hejvilt, och eftersom att det nu kommit till en längd (äntligen) där det börjar spreta åt alla håll så måste jag försöka få till en frisyr av det hela hade jag tänkt mig.
Jag har bestämt mig för att behålla håret kort eftersom att det är så förbaskat tråkigt om det skulle falla av igen efter att man sparat en längre tid, det känns ju bara jobbigare att raka av håret om man sparat till långt hår igen.
Så jag ser spänt fram emot imorgon och min blivande frisyr.
Hoppas att det blir lite rockigt och tufft.

Men nu är det ju torsdag och dax för en torsdagsdrink hemma hos Becca.
Jag undrar vad vi kommer att prata om?! 😂
Men det blir till att ta en riktigt stark jäkel så värken i mina fötter försvinner bort.
//Bex

Här står vi på Apoteket och grinar.

Ja jag måste säga att jag faktiskt inte känner mig alldeles för jetlaggad ändå.
Sovit bra inatt och det kändes helt ok när jag skulle upp med fröna i morse.
Men dom säger ju att det brukar komma dag nr två så vi får väl vänta och se.

Däremot så är fötterna katastrof, dom värker och bränner och gör bara förbannat ont, så jag var tvungen att gå och hämta ut mer Ipren idag som min läkare skrev ut till mig när vänsterfoten strula.
För Ipren är ju inflammatoriskt och skonsammare för min lever.
När jag kom till Apoteket för att hämtade ut tabletterna så fick jag en gammal skolkamrat ifrån högstadiet som expediera mig, vi började prata om olika värktabletter och hur dom kunde påverka kroppen.
Hon sa sedan att hon visste att jag var sjuk men att hon inte velat säga något när vi hejat på varandra på stan eftersom hon inte vetat hur jag skulle reagera.
Jag berättade då att jag bloggar om min sjukdom och inte har några som helst problem att prata om det.
Då frågade hon lite om hur min cancer börjat och hur det kom sig att jag fortfarande tar cellgifter?
Jag förklarade lite kortfattat att det började med bröstcancer som sen spridit sig till skelettet och att jag därför aldrig kan bli frisk från det, jag berättade även att jag haft hjärntumörer på grund av spridningen o.s.v.
Som sagt jag har ju inga problem att prata om min sjukdom, men när jag då ser hur tjejen i fråga reagerade och blev helt tårögd och börjar fälla några tårar så kan inte jag heller hålla mig.
Det är först när andra reagerar på vad jag berättar som jag verkligen fattar vad jag går igenom.
Det var som Macke sa förut idag, vi själva är så inne i det, det är ju liksom våran vardag, så det är andras reaktion som får en att tänka till och förstå hur allvarligt det faktiskt är.
Så det slutade med att vi båda stod inne på Apoteket och grinade.
Men det är väl helt normalt eller?!?
//Bex