Ända in i själen

Ja jag måste säga att jag faktiskt inte känner mig alldeles för jetlaggad ändå.
Sovit bra inatt och det kändes helt ok när jag skulle upp med fröna i morse.
Men dom säger ju att det brukar komma dag nr två så vi får väl vänta och se.

Däremot så är fötterna katastrof, dom värker och bränner och gör bara förbannat ont, så jag var tvungen att gå och hämta ut mer Ipren idag som min läkare skrev ut till mig när vänsterfoten strula.
För Ipren är ju inflammatoriskt och skonsammare för min lever.
När jag kom till Apoteket för att hämtade ut tabletterna så fick jag en gammal skolkamrat ifrån högstadiet som expediera mig, vi började prata om olika värktabletter och hur dom kunde påverka kroppen.
Hon sa sedan att hon visste att jag var sjuk men att hon inte velat säga något när vi hejat på varandra på stan eftersom hon inte vetat hur jag skulle reagera.
Jag berättade då att jag bloggar om min sjukdom och inte har några som helst problem att prata om det.
Då frågade hon lite om hur min cancer börjat och hur det kom sig att jag fortfarande tar cellgifter?
Jag förklarade lite kortfattat att det började med bröstcancer som sen spridit sig till skelettet och att jag därför aldrig kan bli frisk från det, jag berättade även att jag haft hjärntumörer på grund av spridningen o.s.v.
Som sagt jag har ju inga problem att prata om min sjukdom, men när jag då ser hur tjejen i fråga reagerade och blev helt tårögd och börjar fälla några tårar så kan inte jag heller hålla mig.
Det är först när andra reagerar på vad jag berättar som jag verkligen fattar vad jag går igenom.
Det var som Macke sa förut idag, vi själva är så inne i det, det är ju liksom våran vardag, så det är andras reaktion som får en att tänka till och förstå hur allvarligt det faktiskt är.
Så det slutade med att vi båda stod inne på Apoteket och grinade.
Men det är väl helt normalt eller?!?
//Bex