Känns som min identitet.

Sista dagen i Polen då, om några timmar drar vi hem till norrköping igen.
Det har varit riktigt skönt att fått några dagars break från allt där hemma men jag måste säga att det ska bli underbart att få träffa barnen imorgon, nu kommer vi säkert hinna bli osams med fröna innan lördagskvällen infunnit sig, men känslan just nu är bara att jag vill hem och pussa på dom små godingarna.

Känslan av att fått vara helt anonym här har dock varit skön.
Nu har ju inte jag några problem eller nånting emot att prata om min sjukdom men det är alltid skönt att få slippa i några dagar.
Man är bara en i mängden liksom, bara en helt vanlig mamma.
Vi träffade ett amerikansk par när vi var i saltgruvorna och vi pratade om att jag och min bästa vän ska åka till New York, om våra resor som vi gjort till Orlando, dom berättade om deras Sverigevistelse, vi pratade om barn och familjerelationer men ingenting om några sjukdomar.
Väldigt ovanligt faktiskt, det känns nu lite efteråt som om man har undanhållit nånting, ja jag vet jag kommer ju aldrig träffa dom igen så vad spelar det för roll, men faktum är att jag fick kvinnans mailadress för att jag och Becca skulle kunna höra av oss om vi ville ha tips och råd inför våran New York resa eftersom att dom var bosatta där, så vi kommer förmodligen att höras av igen.

Jaja det känns som att denna jävla sjukdom har blivit min identitet på nåt vis.
Beccy "tjejen med cancer" liksom.
Men det är väl bara min känsla.
Det blir ju faktiskt vad man gör det till.

Nu tackar vi Polen för denna gång, så kanske vi syns igen.
//Bex

Kommentera här: