Ända in i själen

Fy fan vad jag hatar det här med ekonomin. 

Jag hatar att prata om det, jag hatar att må dåligt över den och jag hatar när jag själv inte kan göra något åt den. 

Det är ju inte direkt så att jag har valt själv att inte jobba och tjäna pengar, det är för att systemet i Sverige inte riktigt går ihop med min sjukdomsbild och de behoven som jag har.

Jag har gått i skolan och utbildat mig inom hotell och restaurang genom att gått den linjen på gymnasiet, jag har jobbat i stort sätt hela tiden åren emellan jag tog studenten och tills jag blev sjuk (2000-2012+sommarjobb under skolåren) på restaurang, krog/bar/nattklubb, café och bowlinghall/restaurang. 

Jag har jobbat och kan mitt yrke utan och innan, men är nu alltså inte kapabel till att utföra arbetet längre på samma nivå som jag tidigare gjort, och det är inget som jag valt. 

Jag har fått erbjudandet att jobba när det finns timmar att erbjuda mig och om jag kan och mår bra vill säga, och det är inget som jag bangar för, jag jobbar mer än gärna om jag bara kan, men det fick jag inte för försäkringskassan eftersom att systemet säger så, att jobba timmar finns inte i deras system, då är det % som gäller, men procenten kan ju inte vara olika från månad till månad och då blir det ju ett stort problem för mig då jag vissa månader om året har fullt med kontroller, röntgens, behandlingar och läkarbesök och med all säkerhet inte kommer att kunna jobba lika mycket den månaden som månaden innan. 

Så hur mycket jag än vill kan jag ju aldrig jobba ihop några extrapengar, och det är så förbannat surt. 

Jag känner att jag inte borde klaga med tanke på allt vi får ifrån nära och kära, jag borde bara vara jävligt tacksam, och tro mig att jag är det, men det här handlar inte om att få grejer, det här handlar om att jag vill kunna försörja mig själv eller rättare sagt att jag och Macke ska kunna försörja våran familj. 

Jag vill inte känna ångest varje gång jag kanske lagt pengar på fel sak, och speciellt inte när det handlar om barnen. 

Den här veckan har jag verkligen försökt att inte slänga ut några pengar i onödan, vi har antingen ätit lunch/mat hemma eller tagit med oss matsäck för att slippa dom utgifterna, vi har aktiverat oss med sånt som inte kostar (sol, bad, lek med kusinerna, cykelutflykt mm) 

Allt för att slippa slänga ut pengar hela tiden. 

Och idag åkte jag och fröna till Himpa då det var "barnens hinderbana" där och då även gladiatorerna är där och spexar, och då mina ungar ÄLSKAR gladiatorerna så tyckte jag att det var en utmärkt idé, och sen kostar det ju ingenting att titta heller. 

Men när vi kom dit så sålde dom t-shirts, mössor, kepsar mm och dom hade även byggt upp en jättestor hinderbana som man fick betala en summa så kunde barnen leka hur mycket dom ville under dagen. 

Väldigt svårt för en mamma att säga nej till allt detta, då skulle vi helt enkelt inte åkt dit. 

Så dom fick välja en sak som de fick och då ville dom ha en varsin tröja med idolerna på. 

Ingen Big deal kan tyckas men när man inte har dom pengarna egentligen så får man fan lite ångest och när man då vet att man kommer att få nalla på buffertpengarna i slutet av månaden så känns det inte helt ok. 

Bufferten behövs ju för oförutsedda utgifter och mina mediciner och sjukhusbesök när jag inte har nåt högkostnadsskydd. 

Det kan tyckas att jag är gnällig och otacksam för det jag har, men jag är väldigt tacksam för min familj, släkt och vänner, men jag får inte mindre ångest för våran ekonomin för det. 

Rent generellt klarar vi oss om man tänker på de fasta utgifterna varje månad, men när man kommer på att Liam faktiskt ska börja 6års på skolan nu och inser att han kommer att behöva gympakläder, inneskor, och säkerligen mycket mer som man kommer att komma på under terminen så blir det lätt ett stressmoment. 

Tur att vissa saker redan finns då han spelar innebandy, men han växer ju så att det knakar och snart måste man väll köpa nytt. 

//Bex