Ända in i själen

Igårkväll var det Macke som fick söva Liam medan jag själv låg inne hos Linnea och läste bok med henne, helt plötsligt hör vi hur Liam vråltjuter ifrån sitt rum och Linnea tittar på mig och säger "nu gråter Liam"

Ja jag vet, det är väll det gamla vanliga att han inte vill sova och han vill att mamma ska söva honom, det är inget att bry sig om, han somnar snart, svarar jag. 

Men när Macke sen förklarar vad han grät över så brister mitt hjärta en aning. 

Macke hade nämligen förklarat för Liam att han gärna fick försöka att somna om i sin egen säng om eller rättare sagt när han vaknar på natten, istället för att komma ner till oss och lägga sig i våran säng eftersom att jag hade tagit en spruta med radioaktivt spårämne tidigare under dagen och ska då helst inte ha någon närkontakt med barn på 24 timmar. 

Detta kom som en chock för lille Liam och han blev jätteledsen och helt förstörd då han varenda natt i stort sätt kommer ner till vårt sovrum och kryper in under täcket. 

Macke försökte lugna honom genom att säga att om Liam kommer ner så kan han väll bara lägga dig på Mackes sida och under hans täcke, men det gjorde tydligen inte saken bättre.

Macke försökte då med att det handlar ju bara om en natt, imorgon är allt som vanligt igen och du får ju gosa med mig inatt, men Liam svarade då med att det kanske inte alls var så och han ville bara gosa med mamma minsann.

Hur tråkigt jag än tycker att det är när Liam inte kan nöja sig med sin pappa ibland så är det ju faktiskt väldigt mysigt och underbart att ha en son som älskar sin mamma så mycket. 

Det är till och med ord som kommer från hans egen mun, "alltså mamma, jag älskar dig sååå mycket" sa han härom dagen och när man hör dom orden så smälter man vill jag lova. 

Hur fan skulle han klara sig utan sin mamma frågar jag mig då, din vidriga j@vla skit sjukdom. 

Sen har vi det här med när Linnea vill ta hem kompisar efter skolan, senast idag kom Linnea och en av hennes klasskamrater springandes och frågade om inte kompisen kunde få följa med oss hem. 

Men då jag är så tung i huvudet att jag har svårt att hålla ögonen ordentligt öppna så var jag bara tvungen att svara nej. 

Då kommer följdfrågan, varför??? 

Hur ska jag kunna förklara för barn exakt hur jag känner och att jag knappt pallar med mina egna ungar.

Jag kan inte göra annat än att svara att jag har ont i huvudet och det bara är så.

Jag känner mig som en värdelös morsa men jag orkar verkligen inte. 

Jag vet hur det kommer att bli, ungarna kommer ju inte klara sig själva som dom först säger, utan det kommer bli en massa "kan vi få göra det här, kan du ta fram det åt oss, kan du fixa, vi är hungriga, kan vi få mellanmål, kan vi få fika???" 

Sen vill inte tjejerna ha med Liam och då blir han sur och det blir bråk, som sagt jag vet precis hur det blir, det har liksom hänt förr. 

Och jag orkar verkligen inte då även Macke har träning på tisdagar och är borta hela eftermiddag/kvällen. 

Ungarna har kompisar på gården att leka med, varav en är klasskompis till Linnea, så dom får nöja sig med det.

//Bex