Ända in i själen

Jag tror säkerligen att många föräldrar har det här problemet med sövning på kvällarna, och speciellt om man har mer en ett barn. 

För barn kan ju vara extremt mammiga eller pappiga och oftast går det kanske även i perioder, det har det gjort för oss iallafall. 

För kanske två år sedan var bägge våra barn väldigt pappiga, det var bara pappa hela tiden, dom ville sitta bredvid pappa vid matbordet, skulle alltid sitta på en varsin sida av pappa i soffan, det var alltid pappa dom gick till för att mysa och det var pappa som skulle söva på kvällarna där det då uppstod problem eftersom vi lägger båda ungarna samma tid. 

Och de flesta vet hur ungar är när dom är trötta och oresonliga, så många fighter blev det. 

Men nu sista året eller så har Liam blivit nåt sjukt mammig istället, så nu är det jag som söver honom i stort sätt varje kväll, Linnea söver vi inte längre men hon vill gärna att man följer med henne in i rummet och pratar eller läser bok innan man går ut så hon får somna själv. 

För Linnea är det inga problem att pappa gör detta men nån gång ibland vill hon faktiskt att mamma ska följa med och natta henne, men då protesterar lilleman direkt och visar då gärna detta med både tårar, ljud och fasthållning.

Oftast orkar man inte ta diskussionen och allt grinande på kvällen när man bara vill få dom i säng, så det slutar nästan alltid med att jag går in och söver Liam. 

Linnea blir självklart besviken då hon behöver lite mammakärlek då och då, men tyvärr orkan man inte bråka. 

Så igår kväll efter det vanliga scenariet vid läggdags så gick jag in och pratade med Liam innan han somnade, jag frågade varför han blir så hysterisk när pappa ska söva honom och inte jag, det kunde han dock inte riktigt svara på till en början, men när jag sen fortsatte att fråga honom varför han kommer ner till oss varje natt och kryper ner under täcket så svarade han att när han vaknar på natten så kan han inte somna om när han är själv utan kommer då och lägger sig mellan mig och Macke, och det har jag full förståelse för då många barn gör så eftersom att det blir en trygghet. 

Jag frågade sen återigen varför inte Macke får söva honom och förklarar att pappa blir ju ledsen när du bara stöter bort honom, då säger Liam nåt i stil med att han vill känna min närhet när han ska somna, då ska tilläggas att han gärna ligger tätt intill mig om inte på mig till och med. 

Liam säger då allt med en extrem gråt i halsen, jag frågar om han är rädd för nåt speciellt men Liam säger bara återigen att han vill känna min närhet när han ska somna, och eftersom att han är så ledsen så kan jag inte fortsätta att försöka pressa fram något svar. 

Men mina tankar blir då att lilla killen som tidigare varit så ovetande och ointresserad om allt som har med min sjukdom att göra kanske nu blivit så pass gammal att han faktiskt börjar fatta vad det handlar om. 

Och då känner jag oxå att jag/vi inte kan bli arga på honom för att han vill att just jag ska söva honom, har Liam uppfattat allvaret i min sjukdom och vill då ha mig nära hela tiden så kan man omöjligt klandra honom, så efter sommaren kanske det är dax för barnen att gå och prata med Lena på traumateamet igen. 

//Bex