Ända in i själen

Jag blir alltid lika deprimerad när jag kommit hem efter att ha varit iväg på nåt riktigt rolig i några dagar och fått vara ifrån allt med vad sjukdom heter.

Det är de absolut värsta när man sen kommer hem till verkligheten med prover och behandlingar och allt därtill.

Det känns som att åka på en jävla käftsmäll och där någon står och skriker "VAKNA FÖR I HELVETE."

Välkommen hem liksom. 

Allt känns skit, och inte nog med att man direkt måste börja ta prover och medicin när man kommer hem, man har dessutom två ungar som börjar tjata om vad vi ska hitta på härnäst. 

Fröna har långa listor på vad dom skulle vilja göra och då har vi knappt hunnit att landa här hemma efter att vi precis varit iväg, sen tjatas det om så mycket mer, kan inte vi få fika, glass, godis, leksak, ja allt som egentligen är ätbart eller kan lekas med tjatas det om, och när dom då får ett nej till svar så kan dom inte ta det utan blir då istället sura och kallar mig och Macke för dåliga föräldrar och att vi är så dumma, och när detta då hände i förmiddags så brast det totalt för mig och jag blev vansinnig milt sagt. 

Jag skällde ut ungarna rejält och gav dom informationen om att dom minsann skulle få ha riktigt tråkigt idag och att jag banne mig tänker visa vad det innebär att ha en "dum mamma". 

Jag har vägrat att göra eller hjälpa dom med några leksaker, dom har inte fått nånting att äta utöver mat och mellanmål, dom har bett och frågat om saker och jag har bara blankt svarat nej.

Idag har dom verkligen fått känna på hur det är att ha tråkigt och att ha en ilsken morsa. 

Idag har jag faktiskt blivit så arg att jag till och med börjat gråta, flera gånger dessutom. 

Det har hänt så väldigt mycket på sistone så nu rann bägaren helt enkelt över.

Dels får jag extrema humörsvängningar och huvudvärk utav mina tabletter som jag tar dagligen, flera runtomkring mig har på kort tid avlidit på grund av deras cancersjukdom, offentliga personer har förlorat sin kamp mot sjukdomar, och inte bara en utan två utav mina absoluta favorit artister har på kort tid tagit sina liv då dom mått så väldigt dåligt, Chris Cornell först i maj och nu även den absoluta favoriten Chester Bennington i förra veckan. 

Jag kan aldrig förstå hur man kan må så dåligt att man vill avsluta sitt eget liv i förtid, lämna allt och bara försvinna och missa sina barns uppväxt och framgångar.

Jag kämpar ju istället för att överleva, jag vill absolut inte dö och missa mina barns uppväxt. 

Men efter att ha läst och hört en del intervjuer med Chester de senaste dagarna så har jag förstått att han har tacklats med många demoner genom åren, och att han dessutom blivit sexuellt utnyttjad som barn har inte gjort saken bättre.

Men har man blivit utsatt för så mycket skit, har drogat, och inte kan få nåt stopp på allt som sker i huvudet, som Chester sagt själv så är hans huvud som en "bad neighbourhood" där han inte borde befinna sig ensam, men tyvärr så var det precis det han gjorde och det slutade oxå i tragedi. 

Då det är omöjligt att sätta sig in i deras tänk när dom mår så dåligt, dom tror ju att dom gör världen en tjänst genom att ta deras liv. 

Helt sjukt. 

Så idag har varit en riktig shitdag, då jag varit arg, ledsen, besviken och allmänt trött på allt, och bara en ton av fel musik vid fel tillfälle har fått mig att brista ut i gråt. 

Så jag är väldigt glad att den här dagen snart är över och så hoppas vi på en bättre morgondag. 

//Bex