Ända in i själen

Idag var det dax att fylla på med mediciner igen, antikroppar och skelettstärkande var det som stod på dagens schema. 

Och än så länge har jag inte åkt på någon feber så jag håller tummarna att jag ska slippa febern denna gång. 

Idag var det verkligen lugnt på onkologen, det märks att det är semestertider, men är man sjuk så är man och sjukdomen tar man knappast semester ifrån, så det var bara att sätta sig i stolen i 1,5 timme och lyssna på musik medan medicinerna flödar in i min kropp. 

Långtråkigt är det men ändå lite skönt på nåt vis, att bara få sitta/ligga ner med hörlurar och skingra tankarna lite, inga barn som tjatar, inget som måste göras nu på direkten, ingen tvättmaskin som larmar att den är klar, det finns verkligen ingenting som kan störa när man ligger där påkopplad till droppet. 

Och det hör inte till vanligheten här hemma så man får passa på att njuta istället för att känna sig stressad över allt som man skulle hunnit göra om man varit hemma. 

Jag skulle nog behöva börja meditera eller nåt för att lugna mitt sinne och själ lite. 

Väl tillbaka i stan igen blev det en fika på färgagården vid strömmen tillsammans med min mamma och även mormor som är på besök. 

Dom hade även öppet så man fick vandra runt och titta hur det såg ut och hur dom levde förr i tiden, så Linnea fick prova på att tvätta som dom gjorde innan det fanns tillgång till tvättmaskiner och dylikt. 

Det skulle finnas nånstans där man skulle kunna åka med ungarna och leva som man gjorde förr i tiden, man behöver inte ens gå så jättemånga år tillbax, men så att dom förstår hur bra dom faktiskt har det, och kan bli tacksamma för saker och ting, för det är något som barn i största allmänhet har svårt för idag, att visa tacksamhet, och många gånger är det vi föräldrar som få skylla oss lite själva, vi skämmer bort barnen för mycket helt enkelt, och jag kan erkänna att jag/vi själva har gjort det med våra barn, för vissa saker tar ungarna bara för givet. 

//Bex