Ända in i själen

Igår när vi var hemma hos svärföräldrarna och åt middag så satt Liam och kollade igenom fotona på min telefon. 

Så såg han fotot ifrån Ullared när vi tjejer sitter i bagageluckan med alla påsarna, han frågade vem som var vem och sen fortsatte han vidare i sitt tittande. 

Sen stanna han vid ett annat foto och sa att det ser nästan lika dan't ut, fast jag var väldigt mycket större där, och så säger han nånting som får mig att fundera på hur barnen tolkar det här med att jag är sjuk, han säger nämligen att på det sista fotot han stanna vid "var det väldigt synd om mig för då var ju jag sjuk" 

Då förklarade jag att jag är fortfarande lika sjuk men att jag har slutat med dom mediciner som gör mig "tjock"

VA!!! Är du, får jag då till svar. 

Ja lilla gubben visste inte du det?? 

Näe det hade han ju inte uppfattat, han menade på att då såg jag så sjuk ut men nu ser jag frisk ut med hår och allt. 

Han frågade även hur länge jag skulle vara sjuk och när jag då förklarade att jag aldrig kommer att bli helt frisk så tittade han bara på mig och frågade "kommer du dö?"

Njae inte nödvändigtvis men....och sen bytte Liam samtalsämne och började att prata om nåt helt annat foto. 

Och jag känner att det inte riktigt är någon idé att ens försöka prata om det med honom, för antingen tycker han att det är för jobbigt eller så bryr han sig bara inte, han har ingen aning om vad cancer är och vad det innebär så han tar det nog bara med en klackspark. 

Linnea förstår så mycket mer och är liksom mer insatt, men tjejer pratar med varandra på ett helt annat sätt och hon har även klasskamrater som har familj och släkt som är drabbade. 

Men det man kan konstatera är att ur ett barns synvinkel så är man inte sjuk om man inte ser sjuk ut. 

Tyvärr så är det väll så bland många vuxna oxå kan jag tänka mig, bara att kolla på FK och AF. 

//Bex