Lyckligt ovetande.
Omedvetna om vad som redan spökade i min kropp.
Idag fick jag ett minne på Facebook från 5år tillbaka i tiden, ett minne där jag, Macke, Madde och barnen hade semester och tillbringade några dagar på Öland, ett minne då jag hade cancer men då jag/vi fortfarande var lyckligt ovetande om detta.
Jag hade inte en blekaste aning om vad som härjade i min kropp, jag var helt omedveten om hur C drog sig fram med hög hastighet och förgiftade del efter del i kroppen min.
Jag hade redan varit på mitt första läkarbesök på vårdcentralen och fått veta att det absolut inte var något fel på mig inte, möjligtvis någon inflammationen, "ring om det blir värre" va vad läkaren sa till mig då.
Men oj vad fel hon hade och frågan är hur sjuk jag egentligen är på fotot, det är något jag aldrig kommer att få veta.
Jag har dock tänkt tankarna många gånger, hur hade livet sett ut om jag fått hjälp i tid, tankar jag inte borde ha men som är väldigt svårt att tränga undan.
Har lärt mig med tiden att inte älta det som redan hänt men när jag ser en bild som denna så är det svårt att inte få en och annan tanke.
Det här är ju mannen jag skulle bli gammal med.
//Bex