Jag är ändå vid liv.
Den här j@vla sjukdomen är väldigt omtumlande, den får en att må dåligt och tänka hemska tankar, samtidigt som man nästa dag mår bra, känner sig stark och glad.
Man kan känna sig ängslig och orolig men även hoppfull och nöjd när man klarar något som man inte hade förväntat sig.
Men om det är något som den här sjukdomen har lärt mig så är det tacksamhet.
Jag är så tacksam för allt som jag faktiskt har, två underbara barn (nästan jämt😉), en underbar man, familj, släkt och vänner och det är de inte alla som har vill jag lova, och det är något som man värdesätter väldigt högt när man blir sjuk.
Tacksamheten över att dom bara finns där är enorm och man uppfattar nog inte hur viktiga dom är förens nåt drastiskt händer, man tar liksom varandra lite för givet tyvärr.
Men när man väl har fått uppleva en sådan situation där familj/släkt och vänner betyder allt och då man inte hade klarat sig utan dessa människor så fattar man verkligen hur mycket dom betyder.
Och sen finns det en sak till som även jag brukade ta för givet men som jag nu är oerhört tacksam över, och det är livet, alltså jag lever och får uppleva en himla massa.
Jag har levt med den här jädra cancern i snart 5år nu, och många gånger har jag trott att det varit nära slutet men jag har ändå lyckats hållit mig vid liv, och den tacksamheten slår allt.
Så på ett sätt, även om det låter konstigt och även om jag många gånger kan vara ledsen och arg så är jag ändå lyckligt lottad.
Vad fan jag lever iallafall.
//Bex