Det går inte att förklara.
Förstärkning på skogspromenaden.
Imorse när jag vaknade visste jag fasiken knappt vad som var upp eller ner, jag mådde skit helt enkelt.
Det är den här känslan som inte går att förklara med ord, det går inte att säga exakt vad som är fel, det känns liksom som en kortslutning i hela kroppen, huvudet är tungt och dunkar, kroppen värker och gör inte som jag vill, jag kan inte säga om jag mår illa eller inte, kroppen känns bara som ett tomt skal det finns varken någon kraft eller styrsel i kroppen som går att kontrollera.
Jag känner mig skakis men när jag håller upp handen så rör den sig inte.
Känslan är så sjuk och samtidigt otäck.
Och jag vet inte vad den beror på, jag vet inte om det är själva sjukdomen eller medicinerna som gör att jag blir så här.
Det har hänt förut några gånger att jag känt av liknande symtom men varje gång så har jag mått bra efter nån eller några timmar igen och idag var inget undantag, efter frukost, Ipren och lite vila så mådde jag helt ok.
Så strax innan elva när det var dax för min och Beccas promenad så var jag så gott som återställd igen.
Vi fick även förstärkning på våran promenad idag bestående av Beccas mamma Rosa, så då blev vi tre stycken som gick och snubblade över rötterna som dolde sig under snön😂
På eftermiddagen hade det blivit dax för mig att gå till tandläkaren och allt såg bra ut, hade dock borstat lite för hårt så tandköttet blivit skadat men utöver det såg allt ut som det skulle och inga hål hade jag heller.
Tandläkaren tyckte däremot att jag kunde börja äta fluortuggummi då jag har sådan väldans muntorrhet och gärna tar ett tuggummi emellanåt, för muntorrhet kan i sig göra att man får mer karies och då är det ju bra om man får lite extra fluor i munnen som håller tandtrollen borta.
Alla sätt är bra utom dom dåliga, och så länge jag slipper att laga hål så är jag glad.
//Bex