Vara sjuk är inget för mig.
Idag var det dax för medicin igen, så iväg till Linköping i blåsvädret bara och jädrar vad det drog i ratten på sina ställen.
Blev en liten sväng till Ikea även idag för mig och mamma, men lunchen idag fick bestå av varmkorv fast det är ju himla gott ibland alltså.
Min sköterska undrade idag hur det hade gått med febern och allt och om den hade återkommit något efter jag ringt sist så jag berättade som det är att jag ett antal kvällar mellan behandlingarna åker på som febertoppar och blir ganska utslagen, men att febern sen är borta morgonen efter, ibland kan jag få feber flera kvällar i rad och ibland kan det gå flera kvällar mellan febertopparna, ibland fryser jag och ibland inte, ibland har jag värk i kroppen andra gånger känner jag inte av nån värk alls.
Sköterskan sa då att mina blodvärden ser jättebra ut så febern beror inte på nån infektion i kroppen då det i så fall hade visat sig i CRP/snabbsänka eller blodkropparna.
Så febern är mest troligt en reaktion på cellgifterna och speciellt dom gångerna cytostatikan blandas med zometa (skelettstärkande) för just zometa är det många som reagerar på och får värk utav berättade sköterskan för mig idag.
Så min sköterska sa då som så många andra att jag kanske ska tänka på att ta det lite lugnt och inte köra slut på kroppen totalt även om jag mår bra just för tillfället för då kommer "bakslagen" att komma med feber och helvete.
Och jag vet ju oxå så väl om detta men jag är ju inte skapt så, jag är en lätt stressad människa som gärna påbörjar nästa projekt innan det första hunnit bli färdigt, jag är en tidsoptimist som tänker att jag hinner nog göra det här oxå innan fröna ska hämtas eller vad det nu kan vara.
När jag kommer hem till någon annan har jag inga problem att slå ner mitt arsle och sörpla på kaffet, men där har jag heller inga måsten för dom ligger ju hemma och väntar.
Jag drog faktiskt praktexemplet för min sköterska idag som jag tycker summerar ganska bra hur jag är som människa och det är den gången då jag precis hade opererats för mina hjärntumörer, jag låg några nätter i Linköping och blev sedan flyttad till Norrköping där jag stannade två nätter innan jag äntligen fick klartecken av läkaren att få åka hem med direktiven att ta det lugnt och vila.
Och det gjorde jag oxå...hela den dagen.
Dagen efter stod jag på city gross och skulle handla, tro att jag fick lida för det sen, nu så här i efterhand så fattar jag inte riktigt hur jag tänkte men jag var helt enkelt rastlös😆
Sån är jag och det är ju svårt att lära en gammal hund att sitta, men det är aldrig försent att försöka.
//Bex