Ända in i själen

Imorgon har det blivit dax för röntgen igen, denna gången är det på huvudet så då är det magnetröntgen som gäller, och som jag sagt så många gånger förut så vänjer man sig aldrig vid obehaget som röntgen medför. 

Just att ligga fastspänd med huvudet i ett bullrigt rör har jag inga problem med, för den biten vet jag många andra som tycker är obehagligt, utan det jag tycker är jobbigt är tanken på vad dom faktiskt kollar efter där uppe i hjärnan, tanken på att dom sitter och tittar så det inte kommit några fler tumörer och sen att behöva vänta på svaret, jag vet ju att efter jag är färdig med min röntgen så finns ju redan svaret där på röntgenplåtarna men jag ska behöva gå ovetande i över en vecka innan jag får veta något. 

Det är den tiden mellan själva röntgen och svaret som är värst, man vet att svaret finns och cirkulerar runt tills det dimper ner hos min läkare som sen ska gå igenom svaren innan hon tillslut meddelar mig. 

Och under tiden försöker man att lägga tankarna på annat, man försöker att hålla sig så upptagen som det bara går, nästan att man gör mer än vad man orkar bara för att slippa tänka. 

Det är vid sådana tillfällen som man bara önskar lite extra mycket att man hade varit frisk och sluppit detta. 

Jag bara önskar, hoppas och ber till något att detta satans påfund ska låta min hjärna få vara i fred och resten av kroppen oxå för den delen, det räcker med den skada du redan gjort. 

Usch vad arg jag blir känner jag, nervositeten utrycker sig på så många olika sätt, man kan bli ledsen, fnittrig, kallsvettig, elak, eller rent utav arg som jag känner nu. 

Hoppas ilskan har lagt sig till imorgon, för annars blir det inte roligt för Macke inte😆

//Bex