Ända in i själen

Jag har ju egentligen inga problem att prata om min cancer, jag delar gärna med mig av min berättelse och min upplevelse om hur det är att leva med sjukdomen. 

Men när man hör berättelser om andra människor som blivit drabbade och speciellt om det slutat dåligt så blir jag känslomässig och blir helt tårögd, då tycker jag helt plötsligt att det blir jättejobbigt. 

Och nånting som jag tycker är sjukt jobbigt och som gör att jag oftast inte kan hålla mina tårar tillbaka är när mina barn kommer på tal och hur dom egentligen mår utav att ha en sjuk mamma. 

Då gör det ont i hjärtat på mig eftersom att det är tanken på att lämna mina barn som är den absolut jobbigaste, och jag vill ju självklart inte se mina barn lida och må dåligt över min sjukdom. 

Jag fick veta i fredags utav en av Linneas fröknar att Linnea i skolan har blivit ledsen och gråtit vid några tillfällen över att vi lämnat ifrån oss kaninerna, hon säger att hon saknar dom så mycket och så gråter hon ett tag. 

Det är bara så att vi även kom fram till att vid två av dessa tillfällen har jag dagen innan blivit dålig av mina cellgifter, den ena gången fick jag jättehög feber och var tvungen att gå och lägga mig i sängen långt innan barnen skulle sova, och den andra gången var i förra veckan när jag blödde näsblod en hel dag. 

Är det bara ett sammanträffande eller har det ena med det andra att göra?! 

Använder hon kaninerna som en undanflykt för att inte behöva säga vad hon egentligen är rädd och ledsen över, vill hon inte berätta vad hennes egentliga känslor är. 

Näsblod och hög feber går ju inte riktigt att dölja så när det händer blir väl barn lite oroliga då det inte hör till det normala och mina barn vet om min cancer så allt negativt kopplar dom nog ihop med sjukdomen. 

Ibland känner man sig bara så sjukt maktlös. 

//Bex