Ett jobbigt ämne.
För typ någon vecka sedan så tog Macke upp nåt riktigt jobbigt för både honom och mig, det var något som Macke hade tänkt på och som han tycker att jag borde göra men han visste inte riktigt hur han skulle framföra det utan att jag skulle bli hysteriskt ledsen.
Han föreslog nämligen att jag skulle göra en liten låda med minnen av mig själv, så att mina barn kan öppna den när jag inte finns mer och då kunna minnas tillbaka på allt fint vi har gjort, Macke tycker även att jag borde spela in en typ videohälsning till mina barn som dom kan spela upp vid något speciellt tillfälle, första tanken Macke hade var att man skulle spela upp det när barnen gifter sig eller dylikt, men då både jag och Macke grinar bara av tanken på detta så kom vi fram till att det nog inte vore någon bra idé, bröllop/giftemål eller födelsedagsfest ska ju vara roligt och glatt och detta skulle nog bara göra folk ledsna och deprimerade, och det är ju inte tanken med det hela.
Men hur som helst så tycker Macke att detta är något som jag borde spela in inom en ganska snar framtid då det är nu jag mår som bäst och ser som "fräschast" ut och det är självklart så man vill bli ihågkommen.
Jag vill självklart att barnen ska minnas mig som en frisk, glad och stark mamma, inte en trött, sjuk och orkeslös person.
Macke tycker som jag att detta känns knäppt att prata om just nu eftersom att som läget är nu så känns det som att jag skulle kunna leva hur länge som helst.
Att jag skulle bli sjuk och dålig känns väldigt avlägset, men som vi alla vet så är detta en väldigt oberäkneligt sjukdom och allt kan hända och det väldigt snabbt dessutom.
Så jag tycker oxå att detta är en bra idé även om det är jobbigt.
Vi tog ju fina familjefoton förra sommaren just för att vi skulle ha något fint att blicka tillbaka på, och vi borde verkligen börja ta mer foton även hemma, på riktigt då alltså med en riktig kamera och inte bara med mobilen.
Sen är det visserligen bra att mobilkameran finns för den har man oftast med sig och det är ju på så vis man får dom där roliga och oförglömlig minnena på bild.
Ja det är väll något som jag får börja spåna på för mina nära och käras skull.
//Bex
Jag spelade ofta in små stunder med mig och Tora redan innan jag blev sjuk. Så vi har bara fortsatt med det. Mark filmar typ 'i smyg' om jag läser för barnen eller sjunger godnattvisa. Några hälsningar fixar inte jag att spela in men jag har skrivit mängder av brev (till skolstart, tonår, eventuella bröllop, om dom får barn, För Tora har jag beskrivit min pubertet, graviditet osv), köpt framtida presenter och båda barnen har en liten låda, inte bara med minnen av MIG men saker sen dom var bebisar och sånt. Och då är det ju minnen av mig där i också såklart. Jag har även fört årsböcker till dom. Skrivit speciella saker vi gjort varje år månadsvis, som en minikrönika. Mark har ingen koll så jag känner att om dom ska veta nåt om sin barndom så är det upp till mig att skriva så dom vet. Men jag vet hur du känner - det känns så overkligt och helt sjukt att leva i den verklighet vi faktiskt gör.
Kram Nina