Ända in i själen

Imorse blev det en riktigt jobbig morgon då Liam helt plötsligt fick för sig att han absolut inte ville gå till skolan, han frågade om han fick vara hemma men jag svarade då nej, jag hade en del grejer som jag behövde uträtta plus att jag tog medicin igår och var därför aningen seg. 

Liam började då gråta men jag sa bara åt honom att ta på sig skorna så vi inte kom för sent till skolan. 

Då detta drog ut på tiden så gick Linnea ut och började sakta gå mot skolan, jag tog på mig skorna och gick ut i trappen, tillsist fick Liam på sig bägge skorna och hängde efter, fortfarande i tårar. 

Liam säger då att han inte kan gå till skolan med tårar i ögonen, var på jag börjar tröttna kraftigt och säger nåt i stil med att "sluta tjut då och torka bort tårarna"

Det gjorde dock inte saken bättre då han började grina ännu mera och tårarna bara spruta åt alla håll. 

Liam stannade medan vi andra (jag, Linnea  och grannbarnen) gick vidare ner mot skolan, jag gick in i Liams kapprum och hängde upp hans jacka och väska, för jag tänkte självklart att han skulle komma efter när han insåg att det inte fanns nåt alternativ. 

Jag väntade och väntade men ingen Liam kom. 

Jag gick ut på skolgården och ser då att han fortfarande är kvar där han stannade men har nu satt sig ner. 

Jag ropar och vinkar men han kommer inte, jag går tillbax hemåt och ser då att han fortfarande grinar ögonen ur sig rent utav. 

Jag blir först arg och irriterad, som sagt jag tog mediciner igår, men när jag märker att det bara blir värre så försöker jag prata med honom och ta reda på vad som är fel och varför han reagerar så här. 

Efter mycket om och men så får jag till svar att han är jättetrött och att han typ i det stora hela saknar sina dagiskompisar. 

Och jag måste säga att jag faktiskt kan förstå det, för alla hans klasskamrater kommer ifrån dagis som ligger i närheten av skolan, och som minst kom dom 3 eller 4 ungar från ett och samma dagis och den största gruppen som kom var nog ca: 8 ungar från samma ställe om inte fler, så dom var ju redan vänner när dom började i 6:års, men lille Liam blev ju alldeles själv från sitt dagis eftersom att dagiset som han gick på ligger i skarphagen, så han känner sig nog lite utanför. 

Och efter två veckor nu med mycket nya intryck och rutiner och dessutom trötthet på det så blev det nog bara för mycket idag. 

För när jag såg Liam gråta så mycket som han gjorde och när han dessutom inte kunde sluta heller, så känner jag igen mig, det är ju precis så mina värsta dagar är, jag bara grinar och grinar för minsta lilla och det går helt enkelt inte att sluta. 

Så när vi försökt att prata och reda ut detta i ca: 30 minuter så orkar jag bara inte mer, så jag går ner till skolan och informerar hans fröken, hämtar hans grejer och går hem. 

Så när Liam efter ett tag lugnat ner sig informerar jag honom om att om han nu ska vara hemma så är det mitt schema som gäller och det är absolut inget roligt för honom, men han valde ändå att vara hemma. 

Så nu hoppas jag på att det inte blir samma sak imorgon igen, utan att han bara hade en dålig dag. 

Nu på kvällen har jag även varit på föräldramöte nr:2 och blivit fullproppad med information. 

Så är det någon som är värd en drink idag så är det nog jag, vilken tur att det är torsdag😉

//Bex