Ända in i själen

Det var ju det här med kontrasterna som blir när man är sjuk, och speciellt när man har en sådan sjukdom som inte syns. 

Idag när jag var och tog prover så sitter jag och sköterskan och pratar lite om vad jag tar för medicin och om jag har mindre biverkningar nu när jag inte tagit cytostatika på ett tag, jag svarar då ärligt att biverkningarna är annorlunda från de som jag får av cellgifterna men jag vet inte om jag tycker att dom är så mycket bättre, det enda är väll att jag känner mig bättre i magen/mellangärdet. 

Hon säger sedan att det måste vara så psykiskt påfrestande att känna olika biverkningar hela tiden och dessutom veta att cancern finns i kroppen och att man inte riktigt veta om det är sjukdomen eller medicinerna som man får ont eller mår dåligt av. 

Och det är ju just det, de mesta sitter ju i huvudet på en, man får direkt för sig att det är nya tumörer på gång bara för att man får ont nånstans. 

 

När jag sedan går därifrån så möter jag en gammal bekant som då menar på att jag ser väldigt fräsch och välmående ut.

Och det känns underbart att höra, man vill ju verkligen inte se sjuk ut, och vad jag känner i min kropp och knopp är ju ingenting som syns i mitt utseende. 

Så länge man får har håret kvar då förstås, och inte behöver ta en massa kortison eller stå med bar överkropp, men utöver det så syns det inte utåt att jag är sjuk. 

Däremot känner jag ju själv att jag kan bli fruktansvärt trött, ledsen, irriterad och allmänt dålig, men det är inget som jag visar (oftast), min familj och mina grannar har ju dock fått sett mig när jag mår som sämst, men det blir ju lite svårt att dölja för dom. 

Sen försöker jag att aktivera mig så mycket jag kan, inte bara med vardagliga saker som att storhandla, tvätta och städa utan även med att göra saker med fröna som att åka till Kolmården, åka och bada, träffa kusinerna, ja göra små utflykter helt enkelt, jag är ju som sagt inte handikappad utan jag har cancer, sen kan jag visserligen däcka ihop efteråt många gånger för att jag just gjort för mycket, men så länge jag inte behöver stressa eller ha flera saker i huvudet samtidigt så brukar det oftast gå bra. 

Och det är ju så att eftersom mycket utav min sjukdom sitter i just huvudet/psyket så blir det automatiskt att jag kan släppa det när jag har mycket att göra. 

Vi vet väll alla att man tänker mindre på jobbiga saker när man är upptagen med nåt annat. 

Så det blir liksom lite utav en försvarsmekanism. 

Och att bero på det här med att ha saker att göra så började ju jag att odla en del grönsaker i våras för att se om jag skulle kunna lyckas få dom att överleva, så jag stoppade ner några skivade tomater i lite jord och vattnade, och jädrar vad dom har växt vill jag lova, åtminstone dom som jag har på balkongen. 

Dom har vuxit långt upp i taket och har krökt sig åt alla håll, men det blir en massa tomater på dom oxå. 

Jag har även lyckats att få en röd paprika som jag nog snart kan använda i min matlagning. 

Som sagt det är till att hålla sig upptagen. 

//Bex