Ända in i själen

Igår satt jag och rensade i gamla meddelande på messenger eftersom att jag har en förmåga att glömma radera konversationer som inte längre är aktiva. 

När jag skrolla genom meddelandena på min lista och kom till slutet så fick jag en rysning i hela kroppen. 

Där var nämligen konversationen som jag hade haft med en annan mamma på dagiset som Liam och Linnea gick på. 

Hon läste alltid min blogg och tyckte det var fruktansvärt allt det jag/vi som familj behövde gå igenom.

Hon tyckte det var så orättvist att någon så ung och med småbarn skulle bli drabbad, och det sista man tänkte på då var att hon själv skulle bli det.

Så fruktansvärt hemskt och idag finns hon inte längre med oss, så jävla fort gick det.

Och nu sitter jag här och läser våran konversation om vad läkarna sagt och kommit fram till, och det sista hon skrev var "nu får vi kämpa båda två👊🏻"

Fy fan, jag blir så arg och ledsen att ord kan inte beskriva det. 

Och som om inte det vore nog så är ju inte hon den enda drabbade som förlorat sin kamp alldeles för fort, och det finns även fler som går igenom mycket värre saker än mig själv just nu😢

Och då sitter jag här och får lite skuldkänslor då jag känner mig stressad över mina röntgensvar. 

Jag mår ju relativt bra och allt har ju visat sig positivt den senaste tiden. 

Men det är just det, denna sjukdom spelar ett jävla spel med ens tankar, hur i helvete ska man försöka tänka positivt när det händer så mycket negativt runt om? 

Det skulle jag gärna vilja ha svar på. 

Det här låter säker helt sjukt i andras öron, men hur ska jag kunna glädjas över mina positiva resultat när så mycket skit händer andra som lider av samma sjukdom.

Det känns så skevt att själv försöka vara positiv och tro det bästa. 

Men det är ju oxå det som får mig att må bra, att vara positiv och tro och hoppas på det bästa, jag måste göra det för mina barns skull, min man och resten av min familj/släkt. 

Vilket jävla skit och jag hatar verkligen denna förbannade sjukdom. 

FUCK CANCER🖕🏼

//Bex