Ända in i själen

Igår fick jag ringa vårdcentralen och fråga vad jag bör göra med Linneas mage. 

Hon har klagat på magont nu flera dagar i rad, hon mår liksom inte dåligt utan har bara lättare smärtor i nedre delen av magen under naveln. 

Sköterskan frågade även om det fanns något som hänt närmaste tiden som Linnea kunde känna sig orolig över, jag förklarade då situationen vi lever i med min cancer o.s.v, och oron kan ju tyvärr vara en av anledningarna till varför hon fått ont i magen.

Men efter lite snack med sköterskan på vårdcentralen så kom vi fram till att vi även skulle utesluta laktos ifrån Linneas kost ett tag för att se om det blir något bättre i magen. 

Så imorse när jag lämnade fröna på skolan hade jag en liten pratstund med Linneas fröken om att hon nu ska börja äta laktosfritt ett tag. 

Det var inga problem, jag fick fylla i papper till matsalen så var det klart. 

Men så berättar då även läraren (Catarina) att igår hade Linnea plötsligt brustit ut i gråt när dom nämnt att jag var på min behandling och tog mediciner. 

Så Catarina förstod då att Linnea går och tänker på det här mycket mer än vad hon visar och vad vi vet om. 

Men grejen är att Linnea inte direkt säger nåt till oss, hon har visserligen dom senaste veckorna varit väldigt kramig, hon har även sagt till mig ett antal gånger att hon önskar att jag inte var sjuk, hon hatar cancer och skulle göra vad som helst för att få mig frisk.

Kanske är varningsklockor, men när hon lika snabbt som hon sagt det börjar skratta och tramsa igen så har jag inte lagt nån mer tanke på det. 

Men det kan nog vara som Catarina säger, att hon går och tänker på det och blir då orolig. 

Så det kan nog vara en idé att återuppta kontakten med barntrauma teamet igen. 

Detta är nog nånting som kommer att gå i perioder när det gäller båda våra barn. 

//Bex