Ända in i själen

Det absolut västa med att vara obotligt sjuk i en cancersjukdom är inte att man måste ta mediciner hela tiden eller att man inte kan leva som man vill, att man alltid måste planera runt sjukdomen, att man många gånger ser annorlunda ut eller att ekonomin påverkas kraftigt. 

I jämförelse så är det bara bagateller, för det som jag tycker är det absolut värsta är att jag vet att jag kommer att lämna denna värld alldeles för tidigt. 

Lämna dom som jag älskar mest, dom som jag skulle levt ett långt och lyckligt liv med.

Att veta att man förmodligen inte kommer att finnas där och fira när barnen tar studenten, dela deras glädje när dom gifter sig med sitt livs kärlek, jag kommer högst troligt aldrig få uppleva att bli mormor/farmor. 

Det är så mycket jag kommer att gå miste om, saker som jag har sett fram emot.

Att få åldras och bli gammal med Macke, att resa och unna oss utflykter när våra barn blivit stora och skaffat egna familjer. 

Detta är saker som jag förmodligen aldrig kommer att få uppleva, och jag skriver förmodligen då jag inte riktigt vill tro att det är så, att jag fortfarande hoppas på ett "mirakel" och att nånting kan ändra på framtiden, det är väl ett sätt att förneka det öde som väntar antar jag men som jag sagt så många gånger förut "hoppet är det sista som överger människan" och det stämmer så bra in på mig. 

Men det är så svårt att greppa, och att idag tro att jag inte kommer att få uppleva ålderdom är omöjligt, det går inte att förstå när jag ändå mår så pass bra som jag gör just i detta nu. 

Visst jag kanske inte alltid mår tipp topp men det går ju att bita ihop. 

Så att förstå hur sjuk jag verkligen är kommer jag nog aldrig greppa förens jag ligger på min dödsbädd. 

Men en dag som denna då det är alla hjärtans dag och man ska "fira" kärleken till dom man älskar mest så blir det en liten påminnelse om att man inte alltid kommer att finnas där. 

Men som sagt jag lever på hoppet.

Glad alla hjärtans dag på er alla❤️❤️

//Bex