Ända in i själen

Som mamma till två väldigt aktiva barn så blir man meddragen på ganska mycket, men då sjukdomen oftast säger ifrån så blir man den där tråkiga morsan som sitter vid sidan av och bara tittar på, det beror antingen på att jag inte orkar eller att jag helt enkelt inte ska göra vissa saker.

Medicinerna är ju mycket boven i dramat, speciellt cytostatikan då den bryter ner kroppen så oerhört och då har man verkligen inte mycket ork alls.

Men jag hatar verkligen att vara den där tråkiga morsan som aldrig är med, jag vill åka pulka med ungarna för jag tycker det är kul, nu kanske inte jag vill åka 20 gånger men några åk/race åker jag gärna, så därför är det så himla skönt nu när jag inte tar några cellgifter, jag har en helt annan ork och energi och speciellt nu när jag varit utan cytostatikan i så många månader. 

Jag orkar självklart inte hur mycket som helst och jag har fortfarande mina dåliga dagar, oftast efter jag tagit medicin, då jag är grymt tung i huvudet och trött och allt känns skit, men dom dagarna som jag mår bra tänker jag då inte låta gå till spillo. 

Så idag när dom inte var så många tjejer på Linneas innebandyträning ställde man upp och var med på plan när det var dax för träningmatch. 

Jag tycker att det är så fruktansvärt kul och jag älskar att spela med barnen, och hela familjen är ju oxå väldigt tävlingsinriktade så då är det bra när vi alla hamnar i samma lag. 

Och då det är en lagsport så vill man ju inte svika lagkamraterna så man kör på ganska duktigt.

Och dom 20 minuterna som matchen pågick kändes som timmar, det var skitkul men satan vad trött jag blev och nu så här på kvällen är jag alldeles mör i kroppen, jag har fasiken ingen kraft kvar alls.

Men då fröna tyckte att det var såååå roligt att ha mig med så var det värt det. 

Jag tror även att det kan lätta Linneas oro över mig en aning när hon ser att även jag kan vara en "vanlig morsa" 

//Bex