Ända in i själen

Alltså denna nervositet som infinner sig på morgonen den dagen man ska till sjukhuset och få sina röntgensvar, den nervositeten är obeskrivlig, och idag var den värre än vanligt och jag vet verkligen inte varför eftersom att jag mått bättre än vanligt på sista tiden nu när all cytostatika har hunnit att lämnat min kropp. 

Men denna gången var jag yrslig och illamående och så dåligt brukar jag inte må inför läkarbesöken, men nu har jag visserligen gått utan cytostatika i över halvåret, jag tror till och med jag är inne på 8:e månaden utan cellgifter och det som oroar mig då är att skiten (cancercellerna) ska börja röra och sprida sig i kroppen igen.

Metastaserna i skelettet trycks ju ner med andra mediciner så som skelettstärkande och antihormonell behandlingar och eftersom att jag har her2 tumörer så tar jag även herceptin som är antikroppar, och allt detta håller mina metastaser i skelettet i schakt och kan därför ge mig vila från cytostatikan.

Men det största orosmomentet av dom alla för mig blir ju hjärnan eftersom att det en gång spridit sig dit. 

Jag kunde turligt nog operera bort mina två tumörer som satt sig på lillhjärnan men vetskapen om att det redan en gång spridit sig till hjärnan gör mig självklart jättenervös över att det ska göra det igen. 

Det är denna ovisshet som driver en till vansinne många gånger. 

Ingen vet vad, när eller hur det kommer att hända, men att cancern återigen kommer att försöka ta över min kropp det vet jag med all säkerhet. 

Vi ska bara försöka fördröja det så länge som möjligt. 

//Bex