Sorgearbetet.
Som jag sagt förut så är det inte bara den som insjuknat i cancer som blir drabbad, det drabbar hela familjen/släkten och bekanta.
Det är bedrövligt och jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas som förälder att sitta med vetskapen om att man när som helst kan förlora sitt barn i en vidrig sjukdom.
Men det som jag ändå känner är värst är att mina barn som är relativt små börjat fatta vad denna sjukdom innebär.
När jag blev sjuk så var mina barn bara 1år respektive 3år så då fattade dom självklart inte så mycket, men idag när dom har hunnit att bli 6 och 8år så blir dom mer medvetna och ser och hör en massa på både tv:n och i verkliga livet, och hör dom
då bara ordet cancer så relaterar dom direkt till mig.
Och då åter igen så kan jag inte föreställa mig hur man som ett litet barn måste känna när man vet att man när som helst kan förlora sin förälder.
Den rädslan som dom måste gå och bära på måste man nog uppleva själv för att kunna förstå.
Så jag tror att det är väldigt viktigt att nära och kära till den insjukna har någon att prata med, sen om det är professionell hjälp eller en vän/släkting eller om man gått med i någon grupp och pratar med helt främmande människor som sitter i liknande
situation, det kanske egentligen inte spelar någon roll, men att bara få ur sig sina tankar och känslor är nog inte helt fel.
Så det är absolut inget konstigt med att ta kontakt med t.ex en kurator/psykolog eller någon annan i sin närhet.❤️
//Bex