Ända in i själen

Ja då var det snart midsommar och jag fick så sent som idag när jag var på läkarbesök och gjorde min vanliga 3-månaderskontroll det glada beskedet att allt såg oförändrat och stabilt ut.

Det känns helt overkligt att jag gång på gång får så bra besked. 

Det är nästan så att man skäms lite av att man klarar sig så bra när det finns så många runt omkring som har det så mycket värre eller till och med förlorat sin kamp. 

Jag kommer ihåg när allt det här började och att jag inte trodde att jag skulle finnas kvar så pass länga att jag skulle få se Linnea börja i skolan, det var 6år sedan och nu efter sommaren börjar Linnea 3:an, totalt overkligt. 

Men nervositeten precis innan läkarbesöket är nånting som jag aldrig kommer ifrån, för även när man tycker sig må bra så kan man aldrig riktigt veta vad som försiggår där inne i kroppen. 

Hur kriget går mellan dom onda och dom goda. 

Utåt sett kanske det inte alltid syns att man är sjuk, men på insidan försiggår det alltid en ständig kamp och man vet med sig att dom onda kommer att ta över en (mindre) vacker dag och vinna hela skiten, man vet bara inte när det kommer att hända, därav att man aldrig ska sluta hoppas, hoppas på att man får leva länge, hoppas på att det kommer fler och bättre mediciner, att forskningen ständigt kommer att gå framåt, och hoppas på att man hinner att göra och uppleva allt det som man alltid velat. 

Som jag sagt sååååå många gånger förut, hoppet är det sista som överger en. 

Så med dom orden önskar jag alla en TREVLIG MIDSOMMAR, för det kommer jag att ha💙💛

//Bex