Ända in i själen

Imorse när jag vaknade mådde jag sämre än på länge, trött, ont i kroppen, tung i huvudet och jag ville bara dra täcket över huvudet och somna om, men det funkar ju inte riktigt när man har två ungar som måste iväg till skolan.

Så det var bara att palla sig upp och starta dagen. 

Och när jag lämnat ungarna på skolan och gick hem och tog tempen så kom ju förklaringen på varför jag mådde som jag gjorde. 

Jag hade åkt på lite feber, ingen direkt hög temp men tillräckligt för att jag skulle känna mig påverkad av det. 

Så det var bara att dra i sig lite tabletter och ta det lugnt i typ en timme innan det var dax att gå till vårdcentralen med Linnea. 

Där fick vi prata med en läkare som klämde och kände på hennes mage och när han trycker lite lätt där hon klagat på smärtor så grinar hon illa och säger att hon tycker att det gör ganska ont, hon reagerar inte när han trycker på andra ställen utan bara på det utsatta området strax under naveln. 

Linnea lämnade även ett urinprov som dom kollar direkt på plats, och det visar sig att det finns nån typ av bakterie eller liknande som inte ska vara där, så dom skickar vidare provet för odling. 

Jag och Linnea hade aningen svårt att uppfatta vad läkaren i fråga sa ibland och han missförstod även en del saker som vi sa så det gick inte jättebra att argumentera med honom som jag hade tänkt. 

Jag frågade t.ex vad som görs om urinodlingen nu inte kommer att visa nånting, man måste ju kunna göra ett ultraljud??

Läkaren säger då nånting som jag är allergisk emot, jag klarar inte av att höra dom orden och jag blir bara så jävla förbannad, det är nämligen när en läkare säger att "Näe men hon är så liten så det är ingen fara" 

Och eftersom att vi inte riktigt förstod varann så tolkar jag det som om att han menade att man inte behövde göra något ultraljud. 

Och det var precis dom orden som den första läkaren som undersökte mig sa "Näe du är för ung för att få bröstcancer så det är ingen fara" 

Och jag mitt pucko gick på det och vandrade lugnt hem igen i godan ro, och tro att jag ångrar det idag. 

Så jag VÄGRAR att göra samma misstag igen.

Jag förstår verkligen inte att en läkare, alltså en utbildad läkare kan ta dom orden i sin mun, helt jävla oacceptabelt i mina ögon. 

Man kan väl ALDRIG säga att någon är för liten eller ung för en viss sjukdom/diagnos. 

Även om det är ovanligt så finns det alltid en liten risk, och det måste väl för f@n läkarna veta om. 

Ja jag blir så arg och upprörd att jag nästan börjar grina🤬

Hur som helst så sa läkaren att hör vi inget imorgon så får vi veta mera nästa vecka. 

Det är ju inte utan att man blir lite orolig, det är ju aldrig kul när barnen far illa.

//Bex