Det är bra orättvist.

Det här är Milo 

Den här lille killen vid namn Milo som är en lillebror till en av Linneas klasskamrater är verkligen ett riktig energiknippe, han är alltid så glad, snäll och go, han kommer alltid med ett stort leende på läpparna och hälsar glatt.
Nu kan jag ana att även han blir sur och grinig hemma som alla barn men det är aldrig nånting som jag har sett nåt tecken av. 
Men trots att denne lille kille verkar tillsynes helt bekymmerslös och inte ha några som helst besvär här i livet så har han på sina 4 år levt ett mycket svårare/hårdare liv än många av oss vuxna. 
Han har nämligen levt de första åren av sitt liv med leukemi även kallat blodcancer. 
Leukemi är inte helt ovanligt att det drabbar barn, små barn dessutom. 
Cancer önskar man verkligen inte att någon ska få och det spelar nog ingen roll hur gammal eller ung man än är, för att få beskedet om att man fått cancer är obeskrivlig vidrigt, men att få det när livet knappt har börjat, det SKA fan inte hända. 
Så även om denna lilla kille gått igenom ett rent helvete med mediciner, cellgifter, sprutor och prover innan han fick börja leva på riktigt så är inte det något som märks på honom. 
Milo är idag frisk ifrån sin leukemi men han har fortfarande dryga året kvar med cytostatika och mediciner och efter det så blir det täta kontroller en längre tid. 
Alltså jag är 36år och tycker att detta är jobbigt, förstå då att vara 4år och genomgå nåt sån't här. 
Han ska ju vara ute och springa, leka och bara ha roligt, kanske snubbla och få några skrubbsår, men fasiken inte behöva ligga i en sjukhussäng och må förjävligt. 
Livet är så J@VLA orättvist!!!
Men Milo på sina 4(snart5) år  är verkligen en riktig förebild, fy farao så jädra starkt att gå igenom detta och ändå vara sååååå glad och underbar som han är. 
All respekt till Milo och hans familj❤️
//Bex 

Ville bara därifrån.

Jag brukar som sagt inte ha några större problem med att åka till onkologen i Linköping för att ta medicin, alla sköterskor är så trevliga och man blir alltid så bra omhändertagen, ibland börjar man prata med någon annan patient, ibland kollar man på tv eller lyssnar på musik och ibland sitter jag och mamma som idag och tjattrar om allt från värdsliga problem till olika tv-serier vi sett.
Men så idag fick jag ju ett rum som gjorde att jag bara ville därifrån, det är ju absolut ingens fel men det är jag som tycker att det är så jobbigt och obekvämt. 
Jag hamnade nämligen i samma rum som en äldre och dålig dam, jag hörde när hon berättade för sin sköterska om hur dåligt hon hade mått och att hon var snurrig i huvudet, hennes blodtryck var jättedåligt och hon grät och grejer. 
Jag tittade på min droppåse och ville bara att den skulle ta slut. 
Jag har sådana problem med att se andra lida och speciellt då av samma sjukdom som jag själv har, jag klarar fasiken inte av det alltså. 
Så det var tur att jag bara behövde ta ett dropp idag så jag blev färdig på en drygt timme. 
Alltså jag vet ju att det bara är cancersjuka människor på onkologen men jag vill och behöver inte se den dåliga sidan av eländet, jag som för det mesta försöker vara glad och positiv, men det är svårt att hålla skenet uppe när man ser att andra lider. 
Och det är absolut ingens fel förutom denna jävla cancern då förstås. 

Jag kan ju tänka mig att den läkaren som vi hade i måndags tyckte att jag och Macke var skapligt knasiga så som vi skrattar och skämtar om allt, nu är ju vi seriösa och allvarliga oxå i mellan åt, men att skoja om sjukdomen och om vissa saker som hör den till är inte fel.
Jag kan väldigt ofta dra "dåliga" tuttskämt eller att jag inte är så smart men att jag åtminstone har en anledning etc etc. 
Och jag orkar inte gå runt och vara seriös hela tiden, om jag hela tiden skulle gå och tänka på allvaret i sjukdomen skulle jag nog ha blivit tokig för länge sedan, jag skulle nog inte kunna glädjas åt något iallafall. 

Näe att se hur dålig man kan bli är inget för mig, jag vill helst leva i ovetande om hur framtiden ser ut. 
Så funkar jag. 
//Bex 

När spänningen släpper.

Startar dagen med lite tabletter. 

Imorse när jag vaknade så mådde jag piss, hade ont i huvudet, mådde illa och det kändes som jag blivit överkörd av en lastbil. 
Och jag som fick så jädra bra svar på allt igår av läkaren, men det var väll just därför. 
Först går man och spänner sig och är supernervös hela dagen, vi hade ju så sen läkartid oxå så jag hann ju liksom gå och spänna mig i stort sätt hela dagen, och sen efter man fick så goda besked så släpper allt.
Det började redan igårkväll då jag började frysa så väldigt på föräldramötet på Linneas innebandy, då tänkte jag att det är nog spänningarna som släpper, men jag trodde väll aldrig att jag skulle må så fruktansvärt dåligt imorse, men efter en natt med god nattsömn så blir det väll så. 
Så efter en morgon med lite extra knaprande av tabletter så släppte värken och illamåendet successivt och på eftermiddagen var jag mig själv igen. 
Och tur var väll det då vi hade en tandläkartid för Liam idag på eftermiddagen. 
Han kontrollerade tänderna och pratade lite matvanor, han blev godkänd och fick även klart för sig att vissa av tänderna nu börjar bli lösa. 
Han har ju inte tappat några tänder än så det börjar väll bli på tiden. 

Imorgon har det blivit dax för ett besök i Linköping igen då det ska fyllas på med medicin, men inga cellgifter tack och lov.😉
//Bex