Ända in i själen

Några år innan jag blev sjuk så insjuknade min allra bästa vän i MS, även det en vidrig sjukdom, vi var bara 25år när hon fick sin diagnos och snacka om att världen vändes upp och ner för henne, dock var jag själv då inget vidare stöd eftersom jag inte förstod hur hon mådde, hon såg ju inte sjuk ut och det jag visste om sjukdomen MS då var det man sett om kändisar som drabbats av sjukdomen typ Louise Hoffsten, och Becca såg ju absolut inte ut att var så sjuk. 

Men idag skäms jag när jag tänker tillbaka på hur jag reagerade runt hennes sjukdom, hur jag inte alltid trodde på det hon sa om sina biverkningar och med fötter som värkte och domnade bort mm, det var inte så att jag inte litade på vad hon sa men jag trodde ofta att hon överdrev en aning.

Men nu när jag själv är sjuk och får uppleva dom smärtor och biverkningar som sjukdom och medicin ger så märker jag hur fel jag haft, om jag ser på mig själv så är det snarare att man istället tonar ner hur man egentligen känner, man mår oftast kanske lite sämre än vad man säger, man har liksom lärt sig att härda ut på ett annat sätt för att inte dra ner stämningen och oroa omgivningen i onödan. 

Helt sjukt men det är någon försvarsmekanism som går igång, och det är något som man aldrig kan föreställa sig och tro att man förstår om man inte upplever det själv. 

Men idag är jag och min bästa vän Becca ett stöd för varandra istället, det finns nog ingen som förstår mig så bra som hon och jag kan nu idag även sätta mig in i hennes situation. 

Det är väll helt sinnessjukt om man tänker efter, jag och Becca har varit bästa vänner sedan mellanstadiet i skolan, vi heter Rebecca båda två och är födda samma år och nu sitter vi här med en varsin obotlig sjukdom. 

Sorgligt men sant. 

MS och cancer, till synes två helt olika sjukdomar men tro mig att det oxå finns många likheter. 

Men är det någon som man ska bli sjuk med så är det väll sin bästa vän.

//Bex