Ända in i själen

Jag är som de flesta vet vid det här laget väldigt sjuk. 

Jag har spridd bröstcancer, metastaser i skelettet och har även tagit bort två metastaser i hjärnan. 

Ja och då kan man väl säga att man är väldigt sjuk. 

Men det som är så väldigt konstigt och helt otroligt är hur man ändå kan må så bra som jag faktiskt gör. 

Med tanke på hur klen och vek man blir av lite feber, förkylning och magsjuka och då pratar jag även om mig själv, det finns inget som får mig att tycka så synd om mig själv som när jag är magsjuk. 

Man mår så jädra dåligt och det tar flera dagar att återhämta sig.

Det är helt sjukt hur man kan bli så dålig av influenser och skit men må så bra trots en massa metastaser i kroppen. 

Dock så finns det en sak som har påverkats av min sjukdom och alla mediciner, cellgifter som jag tagit och strålning som gjorts, och det är min ork, kraft och den mentala biten. 

Innan jag blev sjuk så arbetade jag ganska mycket, när jag var yngre så jobbade jag både dag och natt och ibland flera dygn med väldigt lite sömn. 

Men det har alltid funkat för mig och jag har alltid trivts med det, sen blev det annorlunda när man fick barn, men alla föräldrar vet ju hur det är att vara vaken halva nätterna med skrikiga ungar för att sen palla sig till jobbet och göra sitt bästa, man är astrött men på nåt konstigt sätt så klarar man det ändå. 

Men skillnaden nu för mig är att nu för tiden så går det inte att härda ut längre. 

Jag känner direkt när det blir för mycket, när jag blir stressad och tappar kontrollen. 

Det var för några veckor sedan som min vän och gamla arbetskamrat Elin sa till mig att hon ser så väl på mig när jag bara "slås av"

Och är det någon som kan se det så är det väl just Elin. 

Vi har liksom följt varandra i hela arbetslivet kan man säga, vi har jobbat på olika krogar/nattklubbar tillsammans haft samma chefer, säsongsarbetat i Grekland ihop och nu sist på min förra arbetsplats restaurangen Charlies.

Så är det någon som är van att se mig jobba så är det Elin, så det är kanske inte så konstigt att just hon ser på mig när mina krafter tar slut och jag inte funkar längre.

Hon såg det nu när jag var inne och jobbade på ett julbord och hon såg det när vi hade julfesten då jag även hade tagit mediciner dagen innan. 

Jag är en sådan person som alltid försöker dölja det dåliga och framhäva det bra, men när kroppen och huvudet bara lägger av som när man trycker på en on/off knapp så går det inte längre att dölja det.

Så det är just den där off knappen som man försöker att undvika, men det är svårt, man vill så mycket, och tror att man pallar allt men det är en sådan fin balansgång mellan viljan och orken och oftast märker man att orken börjar ta slut alldeles för sent och det är då som man "slås av"

Men precis som när våra telefoner/surfplattor laddar ur och "stängs av" så får man lägga dom på laddning och ladda upp batterierna igen. 

Och det gäller även en annan, man kan inte göra mycket mer än att bara vila och ladda om batterierna. 

Och oftast så tar det inte så lång tid innan det reder upp sig igen. 

Och så länge det är så känns det som att jag får vara väldigt tacksam. 

//Bex