Ända in i själen

Imorse läste jag en väns inlägg på FB angående cancer och cytostatika där det stod nåt i stil med att har man än gång genomgått en cellgiftsbehandling så blir man aldrig 100% sig själv efter det. 

Och det är ju faktiskt så, hur bra jag än mår så kommer jag aldrig må som jag än gång gjorde. 

Jag anser mig ju ändå lyckligt lottad som får må så här bra trots min sjukdom och mediciner men visst har man märkbara begränsningar och om man ändå skulle göra mer än vad man bör så får man lida för det efteråt. 

Och det hade man aldrig behövt tänka på om man vore frisk. 

Jag satt och spåna lite lätt på hur många cytostatikabehandlingar jag måste gjort genom åren och kom då fram till att jag måste vara uppe i ett 80 tal ungefär ge och ta. 

Nu har dom inte varit lika starka som dom 6 behandlingarna man får vid enbart bröstcancer, men ändå, då inser man verkligen vad min kropp har gått igenom och hur mycket stryk den fått ta, och då är det bara cellgifterna sen har jag tagit en massa andra mediciner oxå som påverkar kroppen på olika sett.

Alla läkemedel som man får i sig ger någon slags biverkning, vissa mer än andra, men det ger domningar i händer och fötter, kraschar slemhinnorna, ger illamående, huvudvärk, svullnad, svettningar, håravfall, ja denna lista skulle kunna pågå i all oändlighet, och bara synen av hur mitt utseende ändrats varje gång jag bytt mediciner säger ganska mycket. 

Operationerna sätter oxå sina spår och speciellt den i huvudet eftersom att den inte bara påverkar utseendet utan den har gjort mycket värre skada än så. 

Men nu när jag mår som bäst så har jag liksom förträngt hur jag mådde när jag var som sämst och det är väl något jag ska vara glad över, för är det något som man lärt sig med denna sjukdom så är det att leva i nuet så gått det går. 

//Bex