Sjukt obekvämt.
Det finns en sak som jag vet är för mitt eget bästa men som jag tycker är så väldigt jobbigt och pinsamt.
Och det är att jag är "pensionär", det är så sjukt obekvämt att säga den meningen när någon frågar vad jag jobbar med, och speciellt om denne peson inte vet om min situation.
Cancern är ju som sagt ingenting som syns på mig direkt.
Jag är alltså 36 år och pensionär, det känns ju inte rätt någonstans.
Men efter en långdragen utredning som jag fick avbryta ett flertal gånger på grund av operationer av både bröst och hjärna så kom försäkringskassan fram till att detta var den bästa lösningen för mig.
Jag var på många möten med försäkringskassan och arbetsförmedlingen, jag hade med mig både arbetskamrat och arbetsgivare på några av mötena som kom med olika förslag och idéer men som försäkringskassan inte godtog på grund av deras regler och bestämmelser.
Det är ju inte riktigt alla yrken som funkar under försäkringskassans "lagar" om man säger så.
Jag kände när jag var inne i hela den här karusellen att deras utredningar och föreskrifter var nog mer passande för t.ex kontorsyrken, och med det menar jag dagsjobb 8-16 och där du inte behöver bli ersatt när du är sjuk.
Kan du inte gå till jobbet på 3dagar så ligger pappershögen och väntar på dig när du kommer tillbaka igen, kanske något högre än när du sist var på jobbet men den är fortfarande kvar.
Men som i mitt yrke inom restaurang så måste du nästan alltid bli ersatt om du inte kan komma till jobbet.
Det är lite tråkigt för dom stackarna som inte får någon mat eller service när dom går ut för att äta på grund utav att personalen är sjuk/ledig.
Det säger sig självt att det inte funkar.
Och det är inte många som kan stå vid beredskap och bara kunna hoppa in och jobba när telefonen ringer.
Så hur mycket vi en vände och vred på det så gick det inte under försäkringskassans regler.
Så efter ett antal år med ständigt "krigande" för att försöka komma till en bra lösning så orkar man fasiken inte längre.
Så då fick jag helt enkelt bli pensionär och lägga yrket åt sidan.
Jag och försäkringskassan gemensamt kom fram till att jag skulle lägga allt mitt krut på familjen/barnen istället eftersom att dom fortfarande är relativt små och inte klarar sig själva.
Och det kan jag hålla med om att det känns bättre att jag har ork och kraft när barnen kommer hem ifrån skolan än att jag är trött och grinig för att jag själv har tagit ut mig på arbetet.
Men detta är ju ingen förklaring man ger varje gång man träffar någon ny person, utan då är det just "jag är pensionär" som blir svaret och det är med ett väldigt vemod vill jag lova.
Det finns väl ingen människa som vill bli pensionär i så ung ålder och med en familj att försörja dessutom.
Och då ersättningen inte riktigt räknades ut till min fördel eftersom att jag hade varit mammaledig och sjukskriven sista tiden så önskar man självklart att man kunde jobba som vanligt.
Men att försöka strida emot försäkringskassan och dess regelverk är totalt lönlöst så jag får nog vara glad att jag kom så lindrigt undan ändå för man har ju hört riktiga skräckhistorier och då är jag gladeligen en 36årig pensionär istället.
//Bex