Ända in i själen

I fredags blev jag väl nervös när läkaren ringde fast jag inte skulle träffa honom först idag (måndag), jag hade läkartid 10:30 i Linköping idag och av erfarenhet brukar det inte leda till nåt gott när läkaren ringer innan man ska ses.

Så innan läkaren hann förklara att ultraljudet på hjärtat och datortomografin som jag genomfört såg bra ut så fladdrade förbi många tankar i huvudet, shit, vad är fel, vad har dom hittat, nu blir det cellgifter igen eller nåt ännu värre, ja jag hann att gå igenom hela registret på bara några enstaka sekunder. 

Så förstå min lättnad när läkaren säger att allt är oförändrat och anledningen till varför han ringde var för att fråga om jag behöver ha ett fysiskt möte eller om det räcker med att ta mötet via telefon och då klådan har börjat lägga sig och jag inte har några öppna sår kvar utan bara en massa ärr så finns det ju ingenting att visa direkt så då kan vi ju lika gärna prata via telefon. 

Så idag ringde läkaren återigen men denna gång visste jag ju om det så då kände jag mig lite lugnare😊. 

Vi pratade om klådan och att den nästan försvunnit helt, så jag ska fortsätta som vi gjort nu med herceptin i spruta istället för intravenöst och antihistamin/allergitabletter så får vi se om det håller sig. 

Sen tog jag även upp det här med synen, jag har ju sådana problem och jag vet inte vad det beror på. 

Jag har varit hos optikern och fixat glasögon som är svagt progressiva då synen blivit sämre men sen är det nåt annat som jag inte kan sätta fingret på, det är jättesvårt att förklara känslan men det blir ofta när jag t.ex är ute på en längre promenad i skogen med eller utan glasögon spelar inte så stor roll men det blir nog värre med glasögonen då jag går och tittar både rakt fram och sen ner på stigen så att jag inte snubblar på nåt och detta upp och ner med blicken får tillslut allt att bara bli suddigt eller gå ihop på nåt vis. 

Sen blir jag även konstig i skallen och ögonen när jag vistas på ställen med mycket folk och rörelse, om jag typ befinner mig på stan eller butik, tillslut blir det som att mitt synfält blir mindre och jag ser inte längre lika tydligt vad som händer rund om/på sidorna, jag kan inte riktigt fästa blicken och blir nästan illamående, händer även ibland när jag tittar på frönas innebandy, verkligen svinjobbig känsla. 

Läkaren visste inte riktigt vad det kunde bero på då de tumörer jag opererat bort inte påverkade synen men att det absolut kan ha med hjärntröttheten att göra, just att det blir svårt att fokusera och fästa blicken. 

Men det finns en tjej på onkologen som tar hand om sånt här med hjärntrötthet och skador efter strålning mm så jag kommer få gå och prata med henne för även om det inte finns nåt bot/medicin mot detta så kan man ändå träna och planera så pass att det kan hjälpa. 

Så det är väl bara att hoppas på det bästa. 

//Bex