Det blir en lugn stund.

Idag var det dax att fylla på med mediciner igen, antikroppar och skelettstärkande var det som stod på dagens schema. 
Och än så länge har jag inte åkt på någon feber så jag håller tummarna att jag ska slippa febern denna gång. 
Idag var det verkligen lugnt på onkologen, det märks att det är semestertider, men är man sjuk så är man och sjukdomen tar man knappast semester ifrån, så det var bara att sätta sig i stolen i 1,5 timme och lyssna på musik medan medicinerna flödar in i min kropp. 
Långtråkigt är det men ändå lite skönt på nåt vis, att bara få sitta/ligga ner med hörlurar och skingra tankarna lite, inga barn som tjatar, inget som måste göras nu på direkten, ingen tvättmaskin som larmar att den är klar, det finns verkligen ingenting som kan störa när man ligger där påkopplad till droppet. 
Och det hör inte till vanligheten här hemma så man får passa på att njuta istället för att känna sig stressad över allt som man skulle hunnit göra om man varit hemma. 
Jag skulle nog behöva börja meditera eller nåt för att lugna mitt sinne och själ lite. 

Väl tillbaka i stan igen blev det en fika på färgagården vid strömmen tillsammans med min mamma och även mormor som är på besök. 
Dom hade även öppet så man fick vandra runt och titta hur det såg ut och hur dom levde förr i tiden, så Linnea fick prova på att tvätta som dom gjorde innan det fanns tillgång till tvättmaskiner och dylikt. 
Det skulle finnas nånstans där man skulle kunna åka med ungarna och leva som man gjorde förr i tiden, man behöver inte ens gå så jättemånga år tillbax, men så att dom förstår hur bra dom faktiskt har det, och kan bli tacksamma för saker och ting, för det är något som barn i största allmänhet har svårt för idag, att visa tacksamhet, och många gånger är det vi föräldrar som få skylla oss lite själva, vi skämmer bort barnen för mycket helt enkelt, och jag kan erkänna att jag/vi själva har gjort det med våra barn, för vissa saker tar ungarna bara för givet. 
//Bex 


Så urless på allt.

Tisdag eller torsdag, äh det spelar inte så stor roll. 

Jag har verkligen kommit ner i en skaplig svacka nu alltså, känner mig deppig, allt är jobbigt, inget är roligt och det känns bara bläää. 
Imorgon ska jag på behandling igen och jag känner bara att jag inte vill, för då vet jag att jag kommer åka på feber och bli trött och hängig. 
Som jag sa till Macke tidigare idag, jag önskar att jag bara kunde få slippa det här för ett tag nu, jag är så fruktansvärt urless på allt nu, sjukdomen, medicinerna, biverkningarna, ja allt.
Jag vill bara kunna jobba som förr, ha semester som alla andra och sen återgå till arbetet, jag vill ha mina veckor på sommaren då jag inte har några måsten, inga mediciner, prover eller undersökningar. 
Jag vill kunna ha semester med familjen och inte behöva sitta och räkna på in/utgifter för att veta vad vi kan göra och hur mycket vi kan spendera på våran semestern, jag vill inte behöva lägga pengar ifrån våran semesterkassa/buffert på mediciner från Apoteket bara för att jag inte har nåt högkostnadsskydd just nu. 
Allt detta och lite därtill gör mig bara så fruktansvärt less. 
Och när jag då hör en Linkin Park låt och börjar tänka på att jag aldrig kommer att varken få se dom eller få höra någon ny musik ifrån mitt absoluta favoritband igen så går det inte att kontrollera, tårarna bara kommer och jag kan inte stoppa det. 

Så nu går jag till Becca och dränker mina sorger i en torsdagsdrink fastän det bara är tisdag, men det blir lite ändringar så här under semestertider. 
Och förmodligen kommer jag säker bli berörd av något på tv:n som jag oxå kommer börja böla över. 
Tårarna måste väl ut antar jag. 
//Bex 

Det bara brister och går inte att stoppa.

Jag blir alltid lika deprimerad när jag kommit hem efter att ha varit iväg på nåt riktigt rolig i några dagar och fått vara ifrån allt med vad sjukdom heter.
Det är de absolut värsta när man sen kommer hem till verkligheten med prover och behandlingar och allt därtill.
Det känns som att åka på en jävla käftsmäll och där någon står och skriker "VAKNA FÖR I HELVETE."
Välkommen hem liksom. 
Allt känns skit, och inte nog med att man direkt måste börja ta prover och medicin när man kommer hem, man har dessutom två ungar som börjar tjata om vad vi ska hitta på härnäst. 
Fröna har långa listor på vad dom skulle vilja göra och då har vi knappt hunnit att landa här hemma efter att vi precis varit iväg, sen tjatas det om så mycket mer, kan inte vi få fika, glass, godis, leksak, ja allt som egentligen är ätbart eller kan lekas med tjatas det om, och när dom då får ett nej till svar så kan dom inte ta det utan blir då istället sura och kallar mig och Macke för dåliga föräldrar och att vi är så dumma, och när detta då hände i förmiddags så brast det totalt för mig och jag blev vansinnig milt sagt. 
Jag skällde ut ungarna rejält och gav dom informationen om att dom minsann skulle få ha riktigt tråkigt idag och att jag banne mig tänker visa vad det innebär att ha en "dum mamma". 
Jag har vägrat att göra eller hjälpa dom med några leksaker, dom har inte fått nånting att äta utöver mat och mellanmål, dom har bett och frågat om saker och jag har bara blankt svarat nej.
Idag har dom verkligen fått känna på hur det är att ha tråkigt och att ha en ilsken morsa. 
Idag har jag faktiskt blivit så arg att jag till och med börjat gråta, flera gånger dessutom. 
Det har hänt så väldigt mycket på sistone så nu rann bägaren helt enkelt över.
Dels får jag extrema humörsvängningar och huvudvärk utav mina tabletter som jag tar dagligen, flera runtomkring mig har på kort tid avlidit på grund av deras cancersjukdom, offentliga personer har förlorat sin kamp mot sjukdomar, och inte bara en utan två utav mina absoluta favorit artister har på kort tid tagit sina liv då dom mått så väldigt dåligt, Chris Cornell först i maj och nu även den absoluta favoriten Chester Bennington i förra veckan. 
Jag kan aldrig förstå hur man kan må så dåligt att man vill avsluta sitt eget liv i förtid, lämna allt och bara försvinna och missa sina barns uppväxt och framgångar.
Jag kämpar ju istället för att överleva, jag vill absolut inte dö och missa mina barns uppväxt. 
Men efter att ha läst och hört en del intervjuer med Chester de senaste dagarna så har jag förstått att han har tacklats med många demoner genom åren, och att han dessutom blivit sexuellt utnyttjad som barn har inte gjort saken bättre.
Men har man blivit utsatt för så mycket skit, har drogat, och inte kan få nåt stopp på allt som sker i huvudet, som Chester sagt själv så är hans huvud som en "bad neighbourhood" där han inte borde befinna sig ensam, men tyvärr så var det precis det han gjorde och det slutade oxå i tragedi. 
Då det är omöjligt att sätta sig in i deras tänk när dom mår så dåligt, dom tror ju att dom gör världen en tjänst genom att ta deras liv. 
Helt sjukt. 

Så idag har varit en riktig shitdag, då jag varit arg, ledsen, besviken och allmänt trött på allt, och bara en ton av fel musik vid fel tillfälle har fått mig att brista ut i gråt. 
Så jag är väldigt glad att den här dagen snart är över och så hoppas vi på en bättre morgondag. 
//Bex