Ända in i själen

I morse så ringde Jessica kuratorn på Linnea skola till mig för att berätta lite vad Linnea och hon hade pratat om och för att få lite info om hur mycket vi har berättat för Linnea. 

Linnea hade själv berättat för Jessica att jag är cancersjuk och att jag aldrig kommer bli frisk men att det sistnämnda var något som hon ganska nyligen hade börjat förstå för tydligen har hon inte tidigare uppfattat att jag inte kommer bli fri från min cancer. 

Och det var något som jag blev lite förvånad över eftersom att det är något som vi sagt hela tiden här hemma så det är absolut inget vi har försökt att dölja, men det är väl först nu som hon har börjat förstå och kunna sätta känslor på det. 

Vi pratade även om Linneas rädsla över det här med att hon blir ledsen och tycker det är jobbigt när jag åker till sjukhuset, och att det inte spelar någon roll om det är röntgen, läkarbesök eller behandling som ska göras utan att hon känner samma rädsla över att jag ska åka till sjukan och sen inte få komma hem igen. 

Linnea hade berättat om att jag varit inlagd några gånger på sjukan och att hon hade fått komma dit och hälsat på, så det är såna saker hon kommer ihåg och är rädd för att det ska hända igen. 

Sen säger Jessica nånting som Linnea berättat och som får mig att må skit, nämligen att Linnea blir arg på mig för att jag är sjuk, men att hon vet att det inte är mitt fel och att hon inte kan ge mig skulden för cancern. 

Jag förstår att Linnea känner aggression över att jag är sjuk och att det inte finns någon som man kan vara arg och lägga skulden på. 

Mitt älskade lilla hjärta, om jag bara kunde hålla om dig och säga att allt kommer att bli bra. 

Men jag kan ju inte lova nåt som jag kanske inte kan hålla😏

Jessica ska ha vidare kontakt med Linnea och jag fick lite riktlinjer att tänka på när vi pratar med varandra här hemma som vi hoppas på att det hjälper. 

//Bex