Ända in i själen

I måndags ringde jag vårdcentralen för att informera om att min antibiotikakur är slut och att det inte hjälpt utan att såret finns kvar, läkaren skickade en remiss och foton på såret till hudmottagningen och sa att dom hör av sig när det finns tid eller så får jag en kallelse. 

Igår när jag satt på onkologen och fick medicin så ringde det en sköterska från hudmottagningen och undrade om jag kunde komma dit redan idag onsdag så att en läkare fick titta på det, så det var snabba puckar måste jag säga. 

Så idag efter ett spinningpass, möte med Anna på Friskis och en skön skogspromenad med Becca och hundarna så drog jag till hud på vrinnevisjukhuset och träffade läkaren Ali och eftersom att det var mitt första besök där så fick jag frågan om jag ville att dom kolla hela kroppen/sår/märken på mig när jag ändå var där och det är lika bra att kolla hela kroppen så dessa sår inte är på väg att dyka upp nån annanstans. 

Jag blev undersökt, det togs foton, det togs prover på såret och imorgon ska jag upp och ta blodprover oxå. 

Läkaren pratade även med kollegor men som för typ 20 år sedan så blev svaren desamma även idag att man inte riktigt vet vad det är eller vad det beror på, nu får jag ju invänta sår och blodprover innan man vet nåt definitivt men det är inget som läkarna verkar vara vana vid. 

Som Becca säger så är jag väl väldigt speciell för det är ju inte första gången jag får höra "att dom aldrig sett nåt liknande" det var även det dom sa på mammografin när jag kollade mitt stenhårda bröst som dom absolut inte kunde förklara då det såg ut som en inflammation som skulle göra jätteont. 

Men jag får väl se mig som unik då för att få det att låta lite mer "positivt".

//Bex