Det är fasiken mäktigt.
Valet att bli spinninginstruktör är nog bland det bästa jag gjort, dels för att jag får en bra träning en träning som jag liksom inte bara kan avboka eller skita i för att jag känner mig lat och hellre ligger på sofflocket, jag mår så bra av träning,
känner mig/blir starkare och starkare i kroppen, får mer kraft och energi och så blir jag så lycklig och glad oxå av alla motionärer som kommer på passen, många återkommande och även många som ger mig så fina komplimanger, jag har fått höra allt
från att jag har bra musik och takt till att jag är en bra, positiv och naturlig ledare, alltså man blir nästan generad, jag är bara glad att jag överhuvudtaget kan hålla/leda i pass.
Jag tror nog att vem som helst skulle bli glad av såna komplimanger men så tror jag oxå att det kan vara så att det känns lite extra för mig med tanke på min bakgrund och vad jag gått igenom, det fanns ju inte på världskartan för några år sedan att
jag skulle befinner mig där jag är idag.
Jag kommer så väl ihåg tankarna jag hade i början av hela den här sjukdomsresan, jag var så j@vla rädd för att inte få se mina barn växa upp.
Dom var bara 1 och 3 år när allt började och jag/vi trodde inte jag skulle hinna se dom börja skolan och i år börjar Liam högstadiet och Linnea börjar 9:an.
Ja jag ska verkligen se mig som lyckligt lottad.
Så att göra nåt jag aldrig trodde jag skulle klara, ja det är fasiken mäktigt.
//Bex