Ända in i själen

Det första man lägger märket till oss en människa är ju dess utseende, det första man möts av oss en människa är ju dess ansikte, alla har vi olika förhållanden till våra utseenden och man vet vad man gillar mest med det och även vad man gillar minst, man gör oftast allt för att framhäva det som man tycker bäst om, så om det är ögonen, munnen, kindbenen eller vad det nu kan vara, man försöker även dölja det man tycker minst om genom att tex sminka över problemet, lägga över håret eller helt enkelt förminska det genom att lägga fokus på nåt man vill framhäva istället. Man gör allt för att ens självförtroende ska bli så bra som möjligt, och så även jag.
Jag har alltid varit ganska medioker, aldrig känner mig som nån snygging direkt men ändå haft skapligt självförtroende tack vare hur jag är som person, glad och sprudlande, dock med lite för hög stämma ibland men det är sånt som liksom lyser igenom självaste utseendet och gör mig till just mig. Men nu börjar allt detta falla samman, jag vill inget annat än att vara samma gamla Beccy med den sprudlande personligheten men tack vare hur mitt utseende förändrats på sistone så börjar även min personlighet att förändras, allt har en inverkan och det blir tillslut för mycket, det är håret som fallit bort, även ögonbrynen, det är kortisonet, det är operationen som tog bort det mest kvinnliga på min kropp och även min brist på träning och att försöka hålla kroppen i trim.
Det är även flera incidenter som har inverkan på det hela, som tex när man ser sig själv i spegeln och känner sig så gräslig att man inte vill gå ut bland folk, och när man dessutom vet att jag inte kan göra nåt åt det, för inget smink i världen hjälper, eller alla dessa blickar, alla viskningar, eller när man hör en unge som frågar sin mamma om jag verkligen är en tjej.
Allt detta drar i längden ner mitt självförtroende i botten.
Och jag vet att allt sitter i mitt huvud och att det säkert inte är nån som menar nåt illa, och då jag även vet att det förhoppningsvis går att "återställa" det mesta med mig efter det att behandlingarna är slutförda så är det inte utan att man skäms lite över det jag idag skriver, men det är så här jag känner just nu och jag får väl lyda mina egna visdomsord, bryt ihop och kom igen, för det är fasiken det enda jag kan göra just nu//Bex