Nu rinner bägaren över.
Stressen börjar minst sagt göra sig påtaglig nu.
Man försöker att hålla humöret uppe och dölja hur man egentligen känner, men när man får höra att stressen lyser igenom och att den börjar göra inverkan på ens beteende så vet man att det börjar bli mer än vad man klarar av.
Jag är självklart stressad/nervös inför morgondagens läkarbesök, men det som grämer mig mest just nu är allt detta helvete med FK och AF.
Jag blir så fruktansvärt stressad av att inte veta vad som kommer att ske framöver, jag blir stressad över ovissheten med jobb, sjukskrivning, pengar och allt som hör där till.
Jag blir stressad över tanken att bli arbetslös och behöva livnära mig på a-kassan då den summan är minimal, inte det mest optimala när man har två småbarn och när man dessutom lägger en hel del pengar på alla mediciner, vårdbesök och bilresor fram och tillbax.
Så det har varit riktigt skönt att haft en fartfylld helg med massor av adventsmys och andra aktiviteter så som julpyssel, släktfika och bowling.
Allt så att man kan ha tankarna på annat.
Men så uppe i bowlinghallen får jag ett telefonsamtal från bästa chefen som ringde för att "gratta på första advent" det är nämligen nåt som vi på Charlies gjort i flera år, att varje söndag (advent) innan första julbordssittningen ringer vi upp alla inblandade på högtalartelefon, tänder adventsljusstaken och grattar respektive advent.
Säkert jätte löjligt i mångas ögon, men för oss har det blivit en rolig grej.
Sen säger hon även att alla hälsar att dom saknar mig.
Vi avslutar samtalet och jag brister ut i gråt, det gick inte att hålla inne längre.
Nån gång rinner ju bägaren över helt enkelt.
Jag har tjatat och kämpat som ett djur för att försöka få jobba på dessa julbord, men icke.
Fy fan rent ut sagt, jävla paragrafryttare.
//Bex