På gott och ont.
Igår satt jag ner och pratade med en granne som jag inte pratat med på ett tag.
Hon har ju själv gått igenom hela den här bröstcancerresan och vet då lite om medicinerna och cellgifterna man tar.
Nu är ju de cellgifter som man tar mot bröstcancer så väldigt mycket starkare än de som jag tar just nu eftersom att de cellgifter som jag tar ska ju kroppen orka med att bryta ner en längre period till skillnad från cellgifterna mot bröstcancer som oftast bara tas i sex omgångar.
Hur som helst så tyckte den här kvinnan att jag såg väldigt fräsch och glad ut.
Hon menade på att det inte direkt syns på mig att jag är sjuk, och att den rakade skallen passade mig så man skulle lika gärna kunna tro att jag rakat av mig håret av ren vilja.
Men som vi diskuterade, att inte se sjuk ut är både på gott och ont.
Självklart vill man inte se sjuk ut och det är ju alltid trevligt när man får höra att man ser frisk och fräsch ut.
Men det kan ju även skapa problem när man förklarar hur sjuk man verkligen är, och det förstår jag av ren erfarenhet.
Det är väldigt svårt att förstå hur en människa som ser så frisk ut kan vara så sjuk och man vill gärna tro att det överdrivs en del.
Jag var precis likadan gentemot Becca när hon insjuknade i sin MS.
Jag hade fruktansvärt svårt att förstå när hon mådde som sämst just för att det inte syntes på henne.
Och det blir lätt ett problem i vissa fall, jag menar jag går ju inte till försäkringskassan och ser så dålig ut som jag kan må vissa dagar.
Och mår man dåligt en sådan dag då man ska på nåt möte eller dylikt så biter man oftast ihop nån timme och ser så glad ut som man kan, och går inte det så bokar man om mötet helt enkelt.
Sån är jag iallafall.
Som man brukar säga "vem som helst kan låtsas spela sjuk, men det krävs en riktig talang för att låtsas vara frisk trots svår sjukdom.
//Bex