Ända in i själen

Jag har en fobi som nog kan tyckas enligt många är lite märklig, jag klarar nämligen inte av frukten banan, jag har väldigt svårt för både smaken, lukten, konsistensen och ljudet när någon klafsar i sig banan ska vi inte ens prata om. 

Det enda som jag egentligen vet att jag kan äta med banansmak är de gamla hederliga godiset banana skids. 

Bland det värsta som finns är nog när småbarn har fått en bananbit av sin mamma och ska försöka äta den själv, alltså håll ungarna borta, det kletas och kladdas och det är inte ens hälften som kommer i mun på dom små barnen, det går kalla kårar i hela kroppen på mig av den bilden. 

Mina ungar brukar passa på att äta banan som bjuds på i affären när dom är med och handlar, dom vet liksom att det är då dom har sin chans. 

Det värsta är att när jag nu frågar vad fröna vill ha för frukter när jag ska åka och handla så säger dom i kör "banan" snälla mamma kan vi inte få banan. 

Alltså jag kan ju inte neka fröna till nåt som är så nyttigt och det är väl det ungarna har börjat fatta, att säga nej till kakor eller godis är en sak men att säga nej till frukt är ju inte riktigt försvarbart. 

Det ser likadant ut när jag ska plocka en klase bananer i fruktdisken som när jag ska plocka upp hundbajs från gatan. 

Jag tittar först ut klasen med bananer jag ska ha, trär påsen över handen, tar ett djupt andetag och håller andan, tar klasen med påse och trär över den och sen knyter jag påsen och kan andas ut, lika lite som nån vill ta i hundbajs lika lite vill jag ta i bananerna. 

Linnea var väldigt rolig och gjorde en galge till mig i träslöjden i form av en banan, rolig unge man har, men då den är gjord av trä och luktar gott så kan jag faktiskt ta i den😂

//Bex