Ända in i själen

Idag för exakt 7 år sedan tog jag min första cytostatikabehandling på onkologen i Linköping. 

Jag kommer så väl ihåg när sköterskan kom in med droppåsen med den röda vätskan i som skulle kopplas in i min portacat, jag fick tabletter mot illamående så att man inte skulle behöva må så dåligt som man annars kan göra utav just denna cytostatika.

Det var ju något som jag hade hört sen tidigare att man kan må fruktansvärt dåligt av cellgifter och att många ligger avslagna i flera dagar efteråt, men sköterskan lugnade min oro med att förklara att nu för tiden mår man oftast inte lika dåligt då medicinerna blivit bättre och då man tar tabletter för att förhindra illamående, men sen är det ju väldigt individuellt förstås. 

Sköterskan förklarade oxå att urinen blir rött utav cellgifterna som ges så jag skulle inte bli orolig och tro att jag fått någon blödning. 

Det är dom minnena som jag har från den dagen fram till kvällskvisten vill säga, det här var en onsdag och på den tiden gick efterlyst på onsdagar så jag och Macke hade gjort oss redo att titta på lite "crim"med Hasse Aro. 

Ungarna som då var små låg och sov i sina sängar och jag mådde fortfarande helt ok efter min cellgiftsbehandling. 

Men vinjetten till efterlyst hann bara börja så kände jag hur illamåendet börja komma smygande, det gick fort och resten av den kvällen spenderade jag på toaletten. 

Jag kunde aldrig föreställa mig hur dålig man skulle bli och hur jobbig tröttheten efteråt var och det är helt omöjligt att förklara med ord så jag försöker inte ens. 

Men då jag sen ganska fort därefter fick veta att bröstcancern hade spridit sig vidare i kroppen så behövde jag aldrig ta denna röda sörja igen, men efter det har jag tagit många andra olika cellgiftsbehandlingar, jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt inte har någon koll på hur många olika jag tagit eller vad dom heter, men jag har tagit cytostatika  både via dropp och i tablettform, jag har legat i sjukhussängen med is vantar och tofflor, jag har även legat isolerad inne på sjukan i Linköping med absolut inget immunförsvar överhuvudtaget då cellgifterna slog ut alla mina vita blodkroppar. 

Många mediciner har gått igenom och brutit ner min kropp under dessa 7år, men skam den som ger sig. 

//Bex