Ända in i själen

Ja då var jag igår i Linköping och tog medicin igen, och som ofta nu på sista tiden så har min portacath strulat och inte velat funka, det blir liksom inget baksug i slangen så nånting sitter och täpper igen och efter många försök så fick jag tillslut ta den lösning som ska lösa upp det som täpper till. 

Och efter 30 minuter funkade manicken igen så jag kunde få min medicin.

Det är bara att det drar ut på tiden i sjukhusstolen men då får jag ju tid för att sånt man kan fixa på mobilen, t.ex lyssna och hitta bra låtar att träna till och som igår beställa frönas skolfoton, så på ett sätt är det bra att få lite tid då jag praktiskt taget är fast och inte kan ta mig nånstans, man får en del gjort. 

Idag körde jag återigen ett spinningpass med det härliga onsdagsgänget som vi nu kallar för eliten😅

Och jag blir så peppad och glad när dom kommer fram efter passet och gör tummen upp och tackar för ett bra pass, alltså vilken lycka och jag känner mig verkligen nyttig och uppskattad, och det betyder verkligen så mycket.

Och att jag klarar av nåt som jag aldrig trodde var möjlig.

Det är mer än vad man kan säga när jag ska försöka hjälpa Liam med matteläxan. 

Alltså ett relativt lätt tal fast med många moment som jag själv kan räkna ut men när jag ska försöka att förklara hur jag räknar ut det så blir det bara ett enda kaos, man ska först räkna ihop och sen dela för att efter det ta bort 1/3 för att sen få fram summan av vad nåt kostar typ. 

Alltså det är omöjligt för mig att försöka förklara alla dessa moment, tillslut vet jag inte själv vilken siffra jag kommer fram till. 

Det är sjukt stressande och vi blir bara irriterade på varandra, så det slutar med att Liam sitter och gråter och känner sig värdelös fast det egentligen är jag som är det största problemet. 

Då känner man sig inte på topp direkt. 

Så från att ta medicin för att hålla sig vid liv till att känna sig stark och peppad till att känna sig värdelös. 

Det kan man kalla kontraster. 

//Bex